Några ord från min fru

Cathrin: "Det här med föräldraskap... jag fattade aldrig att det innebar så mycket ledarskap. Jag trodde att det skulle räcka med kärlek."

Mycket tänkvärt, inte sant?

Klockan-fem-tröskeln

Så står jag här igen. Klockan närmar sig fem och jag har hämtat barnen från skolan och dagis. Alla är glada, alla är friska, inget är fel, allt är bra.
På diskbänken framför mig har jag maten som jag ska tillaga. Jo, det finns en plan. Jag har till och med en reservplan, om det skulle knipa.

Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång så står snart maten på bordet. Sedan ska vi titta på Bolibompa och göra läxor, borsta tänder och sedan gå och lägga oss i tid. Amen.

Men så blir jag stående här. Stilla. Tyst. Jag tittar på maten. Och rör inte en muskel.
För jag orkar inte.
Åh nej, jag har fastnat på klockan-fem-tröskeln.

Den finns här varje dag. Tricket är att inte känna efter, att bara fortsätta rusa. Är bara tillräckligt högt tempo brukar man kunna passera den utan att lägga märke till den.
Det blir möjligtvis en liten dunk, men inget mer. Man fortsätter att springa utan att reflektera.

Ända in i kaklet skulle det kanske heta på sportspråk.

Men det är när jag – som nu – sänker tempot ett ögonblick som tröttheten hinner ikapp, lägger handen på min axel och tvingar mig att stanna. Det är då jag fastnar på tröskeln. Och det tar en evighet att klättra över den. När jag väl befinner mig på andra sidan har redan Bolibompa börjat och barnens hunger övergått till trötthet. Middagen blir en enda lång förhandling. Tandborstningen blir ett krig. Läxläsningen blir... ingen läxläsning.

Det spelar ingen roll om barnen är två, fyra eller åtta år gamla. Klockan-fem-tröskeln har funnits där varje dag.

Ge mig kraft. Ge mig inspiration.

Ge mig en pizza med gratis hemkörning.

Referensramar

För sin kusin Mirelle försöker Vera förklara hur magsjukevaccinet Dukoral smakar:

"Det är som sockerdricka. Fast utan socker."

"Jaha. Som vichyvatten, ungefär?"

"Ja. Fast med bajs-smak."

Egotrippen

"Jaså, du ska göra en egotripp?", säger vännen och trebarnspappan. Han menar inget illa. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite förnärmad. Och rätt rejält ansvarslös.
För ingen normal ansvarstagande pappa skulle väl komma på tanken att åka till Berlin i tre dagar bara för att gå på en konsert?
Jo jag.

Det finns de som hävdar att hela pappaskapet är ett enda långt smitande. Att vi pappor bara spelar golf, åker på weekend med grabbgänget och går på ishockey. Vi prioriterar våra jobb och tar eventuellt ut föräldraledighet om det råkar sammanfalla med de olympiska spelen eller fotbolls-VM.
Jo, jag överdriver kanske en smula. Och det är förmodligen inte bara pappor som då och då känner sig som smitare.
Finns det någon förälder som känner sig tillräcklig och som tycker att barnen eller hemmet ägnas tillräckligt mycket tid?

Jag gör egotrippen emellanåt. Jag spelar inte golf och prioriterar inte heller några idrottstävlingar, men har en av mina käraste vänner i musiken. Att stå framför en scen, se ett band spela och få kroppen fylld av ljud och toner är en viktig energikälla.
Jag går från en konsert med lite lättare steg och lite rakare rygg.

Egotrippens kärna är rätt enkel: jag tror att jag blir en bättre förälder om jag då och då får vara för mig själv. Att jag genom att vara lite självisk en stund blir lite bättre på att vara osjälvisk resten av tiden. Att jag genom att vara borta från barnvärlden en stund kan bli lite mer närvarande när jag kommer tillbaka.
Det betyder dock inte att egotrippen är lätt.
Först och främst kräver den naturligtvis en förstående partner, som förstår vitsen med en egotripp och som gärna då och då själv gör en.
Men så kräver den träning. För att vara förälder utan barn kan ibland vara som att möta en polisbil på gatan eller att gå genom säkerhetskontrollen på en flygplats.
Man känner sig alltid skyldig.
Om min egotripp ska bli lyckad måste jag bli bättre på att be det dåliga samvetet hålla käften.
Och sluta be om ursäkt för att få egen tid.

(Krönika i VLT den 15 juni)

Ett vykort från i somras

”Mamma, pappa, jag måste kissa”, säger femåringen. Mamman och pappan suckar, tittar på varandra och säger ordlöst ”du eller jag?”.
Filten ligger på ena änden av stranden och utedasset står på den andra. De har nyss kommit hit, filten har precis lagts ut, deras kroppar har just intagit viloläge. Ingen vill resa sig.
Men så kommer mamman på den geniala idén: sjuåringen. Vill hon kanske följa med lillasyster till toaletten?
Med ett entusiastiskt ”jaaa!!!” accepterar hon uppdraget. Strax därpå går de, hand i hand, i väg mot dasset.
Mamman och pappan utbyter en öm, förälderlig blick. ”Vilka stora, fina barn vi har”, betyder den.
Sedan återgår de till viloläge.

Det är något mycket konstigt med den här situationen. Mamman och pappan ligger ned på samma filt, med massor av utrymme, med varsin bok i handen. De har vilopuls.
När hände det här senast?
Utan att det var en betald barnvakt eller en mor- eller farförälder inblandad, alltså?
När de för sju och ett halvt år sedan blev föräldrar blev strandliv detsamma som uppassande, jagande och vaktande. Timmar har ägnats åt att leta efter skugga och lä, att oroa sig för havet och att springa efter rymmande barn.
Det har varit glada dagar, inget snack om den saken, annars skulle de ju inte ha återvänt hit varje sommar. Men det har varit ”ledighet” snarare än ledighet. Föräldraskapets logistiska system har placerats i en ny miljö och flyttat ut på stranden. Behoven är ju desamma.
Men nu har barnen börjat ta hand om varandra.
Tänk om mamman och pappan för fem år sedan hade vetat att det skulle bli så här? Hade inte de svåra stunderna känts lite lättare då?
Jaja, strunt samma. För nu är belöningen här.

När barnen en stund senare kommer tillbaka från dass vill de inkassera den sedan tidigare utlovade glassen.
Ny suck, ny ordlös konversation. ”Du eller jag?”.
Men så inser mamman och pappan att den tidigare lösningen ju går att tillämpa även här. Så stolt som en tupp stolpar sjuåringen i väg mot kiosken med lillasyster i ena handen och en peng i den andra.
Kvar på filten ligger mamman och pappan med varsin pocketbok.
Det här är bättre än att få en medalj.

(Krönika i VLT den 27 juli)

Leia var är du?

Det var strax före Veras första födelsedag. Hela familjen var på Åhléns och för att leta efter present. Vi hade bestämt att Vera skulle få ett gosedjur och att det var lika bra att hon själv fick välja ett.
Hon bestämde sig snabbt, där hon satt i vagnen och tittade. En liten hand pekade på en en brun tyghund.
Hon valde dig.

Det var jag som döpte dig till Leia. Efter rymdprinsessan, förstås. Det var ett av de där många namnen som hade strukits från listan över tänkbara namn till Vera.

Du blev snabbt en favorit. Många gosedjur sökte sig till Veras famn och alla fick mycket kärlek, men bara ett fick stanna kvar.

Du.

Du var med överallt. Du var med på Veras första dagisdag och nästan alla efter den, du har varit med på alla resor och utflykter vi har gjort, du har varit med när vi har suttit i soffan och myst. Du finns till och med porträtterad på omslaget till min bok. Du har varit till tröst när Vera har varit ledsen, du har varit den enda som förstår henne när hon har varit arg, du har varit hennes kompis när hon har varit ensam.

Alltid där.

Kanske inte riktigt alltid, förresten. För du har försvunnit många gånger. En gång övernattade du på ICA i Askersund, en gång hittade vi dig nedstoppad i ett järnrör utanför Veras skola, många gånger har du trillat av cykeln när vi gjort utflykter.

Men du har kommit tillbaka.

Så nog trodde vi att du skulle komma tillbaka även den här gången. Men nu har det gått drygt en vecka sedan du försvann. Antigen försvann du i Aspuddsparken, på väg till t-banan eller på t-banan. Ingen vet riktigt.

Vi har satt upp lappar med din bild på. Några har ringt, men ingen har egentligen hittat dig. I lördags satt jag och väntade i en och en halv timme på en tjej som hette Lina som bodde på Hövdingagatan och vars lillasyster hade hittat en hund som liknade dig. Jodå, den hade ett öra som stod upp och ett som låg ner, jo den var brun, sade hon i telefon.

Hoppet tändes.

Men Lina på Hövdingagatan dök aldrig upp. Och telefonnumret som hon hade uppgett gick till någon helt annan som inte hade en aning om varför jag ringde. Ganska elakt, eller hur?

Vera saknar dig. Det syns, även om hon inte pratar så mycket om dig. Hon grät mycket i början, men nu är hon mest tystlåten. På kvällarna ligger hon i sin säng och kramar hårt om Båtsman, som gör sitt bästa för att fylla hålet efter dig.

Även jag saknar dig. Dels för att du alltid har varit här. Tusen gånger har jag gått och letat efter dig, antingen när Vera ska gå och lägga sig eller när vi ska i väg till dagis eller liknande. Du är en institution i vår familj.

Men också för att du har gett mig möjlighet att få se min dotters känslor lite från sidan. Genom all den omtanke Vera har ägnat dig har jag förstått hur mycket kärlek hon besitter. Ni har varit ett vackert par.

Jag vet. Du är ett gosedjur. En dag hade dina dagar varit räknade och Vera skulle hitta något nytt att kanalisera sin kärlek och sin omsorg på.

Men de dagarna ligger fortfarande i framtiden. Du kan väl komma tillbaka?

Tillbaka till dåtiden

"Du bodde på ett slott och jag var din katt"
Varje dag får jag förmånen att lyssna på en kavalkad av berättelser. De är utan början och utan slut och tar vändningar som man inte tror är möjliga.
Förutom att det är både fantastiskt och praktiskt att ha två barn som tycker om att leka med varandra – och därmed nästan alltid har sällskap – så är det fascinerande att få sugas in i deras värld av berättelser.
"...och jag hade ingen mamma och ingen pappa och du hade tagit hand om mig när jag var nyfödd och..."
De har fyllt min tillvaro i flera år, de här berättelserna.
"...och jag åt bara mjölk ur en särskild skål och den var magisk och..."

Men varför talar barn i imperfekt när de lekar sina fantasilekar? "Du gjorde", "du sade", "du ville".
Det är ett högst ovetenskapligt påstående – grundat på ett underlag bestående av blott två barn samt ett gäng av deras polare – men jag vågar ändå generalisera: barn talar i imperfekt när de leker.
Sätt dig i en lekpark eller på ditt barns rum och lyssna.
Allting hände då, inte nu.
"...och när jag drack ur skålen så fick jag magiska krafter och..."

Det kräver inte sin Sherlock Holmes att lista ut hur det ligger till. Imperfekt är sagans tempus. En riktig saga ska inledas med orden "det var en gång" och sedan fortsätta som en lång redogörelse för något som hände för länge, länge sedan, i ett land långt, långt borta. Innan den avslutas med "och så levde de lyckliga i alla sina dagar".
Så när mina barn leker sina fantasilekar tar de hjälp av språket för att krypa in i sagans värld.
Med ord och fantasi bygger de jättelika slott, får övernaturliga krafter och upplever fantastiska äventyr.
Det är en vacker tanke.

Det paradoxala är ju att barn är ju själva definitionen av presens, av nutid. Det finns inget som är så mycket här och nu som ett barn. Barnet föraktar begreppet "sedan", som ju allt för ofta blir den vuxnes svar på frågan "när?".
Och det glömmer lika fort det som var alldeles nyss, att det ramlade och slog sig, att det var argt, att det var kissnödigt.
Kanske är lekens imperfekt deras sätt att få vila en stund från nuet?
Vi vuxna kanske borde lära oss det av våra barn.
Och sedan leva lyckliga i alla våra dagar.

(Krönika i VLT, den 17 augusti. Min sista krönika för Barnen & vi.)

Du och jag mot världen

Det är en sådan där riktig skitmorgon, där pappan skriker och barnet gråter och alla förnuftets spärrar är borta. De är inte så vanliga längre, tack och lov, men just i dag har gamla tider kommit på återbesök.

Inget funkar, men på något mirakulöst sätt lyckas de ta sig ut genom ytterdörren.

Barnet får sitta på pappans axlar och det börjar långsamt kännas lite bättre. Barnets tårar torkar. Pappans känslostorm bedarrar.

De går och småpratar.

Och när de en liten stund senare hänger in barnets väska på kroken böjer sig pappan ner och säger "du, det där var ingen rolig morgon, men nu är vi kompisar igen, va?" och barnet nickar.
Och så drar pappan fram sitt trumfkort, som han nästan glömt bort: den där leksaken från hamburgerrestaurangen, som barnet så gärna ville ta med och visa sina kompisar men som försvann i turbulensen för några minuter sedan.

Barnet skiner upp, ger pappan en stor kram, tar den lilla plastleksaken och springer ut på gården.

Pappan sitter kvar på huk, fortfarande varm av kramen och tittar efter barnet med en blandning av kärlek och triumf.

Vi klarade det. Vi vann. I dag också.

Men så dyker dagisfröken från den andra avdelningen upp. Hon går med bestämda steg mot barnet. Pappan hör henne säga "men det vet du väl att vi inte får ha leksaker med på förskolan?".
Och så rycker dagisfröken leksaken ur barnets hand.
Pappan känner inte alls till den där regeln. Det måste vara någon som de har på den andra avdelningen.
Och han tror inte att barnet heller känner till den.
För som i slow motion ser pappan hur barnets ansikte genomgår en förvandling. Från glatt till förvånat till skräckslaget.

Till förtvivlat.

Och sedan vill tårarna aldrig ta slut. Barnet klamrar sig fast vid pappan som om han vore en trädstam som sträckte sig över ett stup.

När pappan en stund senare går ut genom grinden har triumfen övergått till nederlag. Skammen är dubbel: han har fått överge sitt gråtande barn på dagis och han skällt ut en dagisfröken.

Känslan av besvikelse blir hans sällskap på vägen till bussen.

Barnet och pappan - Världen: 1 – 1.

(Krönika ur VLT)