Bloggbebisen Frank

Igår klockan 15.41 blev Hanna och Lars blev föräldrar för första gången. De fick en liten grabb. En Frank.

En bloggbebis.

Jag har läst Hannas blogg sporadiskt under hennes graviditet och har funnit den rätt kul, dels för att jag känner henne litelitegrann, men främst för att jag känt igen hennes situation.

Men under onsdagen och torsdagen utvecklade sig hennes blogg till något annat: en tvättäkta rysare. Den känns redan klassisk. Hanna satt i sin soffa och rapporterade mellan värkarna, ända tills stunden innan hon åkte till bb. Sedan bloggade hon lite till när hon blev hemskickad igen. Och så åkte hon tillbaka till bb och det blev tyst i vad som kändes som tusen år.

Vi var uppenbarligen rätt många som satt framför våra datorer och följde dramat. Kommentarkorgen fylldes med lyckönskningar och hejarop. Det kändes som att vi gick där och vankade i väntrummet, som en pappa förr i tiden.

Sedan, någonstans runt klockan 18, kom det så till slut en bild på Lars och Frank och kommentarkorgen exploderade i ett fyrverkeri av gratulationer och konfetti, som en virtuell karnveval.

Jag kände mig alldeles matt och lycklig.

Det är kanske bara jag, men att få vara så här nära en förlossning är verkligen som ett rus, som förflyttar mig tillbaka till de två gånger då jag själv beskådat - jo, jag vet, min medverkan har varit passiv och smärtfri, men ändå - hur livet börjar. Det finns inget större. Nope, kan inte komma på något.

Så tack, Hanna och Lars, för att jag fick vara med och förlossningsknarka lite.

Och naturligtvis: Stort grattis!