En kväll på akuten

Vilken styrning, säger killen med tatueringarna tyst till sin flickvän. Fredrik Nilsson har just gjort 4-1 för Färjestad mot Frölunda i SM-finalen i hockey. Flickvännen håller deras dotter i famnen och säger ingenting. Dottern suger intensivt på sin napp och tittar ut i luften med glansig blick. Här finns ytterligare ett par föräldrar med barn. Alla tittar mot tv-apparaten på väggen, men ingen annan än killen med tatueringarna säger något.

Förutom tv:n finns här mängder med leksaker, en stor banan i trä att klättra på och ett gigantiskt akvarium. Luften borde vara full av glada barnskrik och klapprande fotsteg, men det är tyst som i ett bibliotek.

Sällan känns väl meningen med livet så uppenbar som på barnakuten. Här är alternativet till livet så påtagligt, så skrämmande. Alla andra problem blir till små dammkorn under de landstingsblå skoöverdragen. En SM-final i ishockey känns väldigt obetydlig. Vem bryr sig om en styrning upp i krysset?
Meningen med livet måste vara att leva.

Greta har satt en bit morot i halsen och vi misstänker att hon inte har fått upp allt, eftersom hon blivit onormalt loj och dessutom dreglar som om hon just var på väg att få sina första tänder. Både vår vän Rebecka, som är sjuksköterska, och sjukvårdsupplysningen har uppmanat oss att uppsöka akuten. Därför sitter jag här i detta väntrum, en tisdagskväll i april. Mamma och storasyster följde med men har nu tagit bussen hem, eftersom väntan befaras bli lång och läggdags sedan länge har passerats.
Alla tankar och funderingar komprimeras till en enda: måtte hon bli bra.
Måtte vi få åka hem tillsammans.
Måtte hon överleva.
Jag skäms för att jag röt så åt barnen när de busade i sina sängar och inte ville sova igår. Jag skäms för att jag stressade på dem i morse. Jag skäms för att jag gick in och kollade mina mejl medan de var ute i sandlådan i eftermiddags.
Jag ska aldrig, aldrig svika dig igen, min vackra dotter.
Fast jag vet att jag ljuger när jag säger så, livet är för uppskruvat och kan inte skruvas tillbaka över en natt, men jag lovar åtminstone att försöka. Du och din storasyster är det viktigaste jag har.

Greta kvicknar till efter en stund och på egen hand höjer hon volymen i rummet. Hon leker med alla leksaker på en gång och betraktar fiskarna i akvariet med högljudd entusiasm. Förmodligen har den där biten i halsen lossnat på egen hand. När min egen oro släpper glömmer jag bort vart vi befinner oss och jag börjar betrakta de andra föräldrarna med mer avspända ögon. Jag till och med fnissar lite tyst åt föräldrarna som fräser irriterat åt varandra i skötrummet. Been there, done that.

Men någon minut senare sätter sig den fräsande pappan bredvid mig på soffan och jag kan höra hur han snyftar. Jag vänder mig om och ser att han har tårar i ögonen. Hans oro är densamma som min för bara några minuter sedan. Avståndet mellan hopp och förtvivlan är inte längre än en sofflängd.
För jag tror inte att hans tårar beror på att han håller på Frölunda.