Glassbilen
Det som hade började illa och sedan blivit ännu värre hade nu ordnat upp sig. Döttrarnas usla humör hade långsamt blivit bättre.
Nu stod vi vid gungställningen och skrattade tillsammans.
En halvtimme tidigare hade jag fått höra att jag lurade Vera och att hon inte ville bo med mig, för att hon inte fick följa med sina kompisar hem från dagmamman. Medan jag hade lirkat ur henne ur kompisarnas mammas bil, som hon tagit sig in i och ockuperat, stod Greta och skrek bakom mig, arg för att jag inte kunde bära henne.
När vi sedan hade kommit hem hade Vera sprungit sin väg, bort från mig, vart som helst. Greta hade valt den motsatta riktningen och sedan gråtit hjärtskärande för att hon inte tillåtits stjäla grannbarnens trehjuling.
Men till slut, på något överjordiskt sätt som jag inte förstår, hade vi återförenats och blivit sams.
Och nu stod vi, som sagt, och skrattade tillsammans. Vårsolen sken på oss och det kändes rätt skönt att vara pappa ändå. Och jag är kanske inte helt kass på det här?
Då.
In på gården rullar en ljusblå skåpbil.
För mitt inre hör jag en slow motion-röst ropa ”neeeeeeej”, som om det vore en gangsterfilm där fienden kommer körande med k-pistar hängande ut genom fönstret och när man kastar sig åt sidan för att finna skydd.
Men det kommer inget kulsprutesmatter.
Istället hörs en välbekant melodi. Tut-tut-tut-tut-tut, tut-tut-tut-tut-tut, tu-tu-tu-tu-tu-tut.
Glassbilen.
Skratten tystnar. Gungandet är plötsligt ointressant. Raska steg styr mot ljudkällan.
Likt råttfångaren i Hameln lockar det eländiga åkdonet och dess tillhörande trudelutt till sig alla barn på gården.
”Snäääääääääällllla”, säger Vera, högst förutsägbart, men väldigt ihärdigt. Greta skriker ”glaaaasssss”, med tårarna rullandes ner för kinderna.
Medan jag rotar efter plånboken, efter att ha förlorat ytterligare en konflikt, tänker jag att det här är en fin metafor över hur livet ser ut just nu. Så fort ett stressmoment är över så inträder nästa. Så fort man har städat så kommer en extern kraft in i tillvaron och förstör ordningen. Så fort man fått upp bilen på vägen så kränger den till och kör ner i diket på andra sidan.
Jag går hem med en låda Päronsplit under armen och två hoppande barn runt mina ben. Jaja, de är åtminstone glada.
Vi måste flytta långt, långt bort till en plats dit inga glassbilar når.
Nu stod vi vid gungställningen och skrattade tillsammans.
En halvtimme tidigare hade jag fått höra att jag lurade Vera och att hon inte ville bo med mig, för att hon inte fick följa med sina kompisar hem från dagmamman. Medan jag hade lirkat ur henne ur kompisarnas mammas bil, som hon tagit sig in i och ockuperat, stod Greta och skrek bakom mig, arg för att jag inte kunde bära henne.
När vi sedan hade kommit hem hade Vera sprungit sin väg, bort från mig, vart som helst. Greta hade valt den motsatta riktningen och sedan gråtit hjärtskärande för att hon inte tillåtits stjäla grannbarnens trehjuling.
Men till slut, på något överjordiskt sätt som jag inte förstår, hade vi återförenats och blivit sams.
Och nu stod vi, som sagt, och skrattade tillsammans. Vårsolen sken på oss och det kändes rätt skönt att vara pappa ändå. Och jag är kanske inte helt kass på det här?
Då.
In på gården rullar en ljusblå skåpbil.
För mitt inre hör jag en slow motion-röst ropa ”neeeeeeej”, som om det vore en gangsterfilm där fienden kommer körande med k-pistar hängande ut genom fönstret och när man kastar sig åt sidan för att finna skydd.
Men det kommer inget kulsprutesmatter.
Istället hörs en välbekant melodi. Tut-tut-tut-tut-tut, tut-tut-tut-tut-tut, tu-tu-tu-tu-tu-tut.
Glassbilen.
Skratten tystnar. Gungandet är plötsligt ointressant. Raska steg styr mot ljudkällan.
Likt råttfångaren i Hameln lockar det eländiga åkdonet och dess tillhörande trudelutt till sig alla barn på gården.
”Snäääääääääällllla”, säger Vera, högst förutsägbart, men väldigt ihärdigt. Greta skriker ”glaaaasssss”, med tårarna rullandes ner för kinderna.
Medan jag rotar efter plånboken, efter att ha förlorat ytterligare en konflikt, tänker jag att det här är en fin metafor över hur livet ser ut just nu. Så fort ett stressmoment är över så inträder nästa. Så fort man har städat så kommer en extern kraft in i tillvaron och förstör ordningen. Så fort man fått upp bilen på vägen så kränger den till och kör ner i diket på andra sidan.
Jag går hem med en låda Päronsplit under armen och två hoppande barn runt mina ben. Jaja, de är åtminstone glada.
Vi måste flytta långt, långt bort till en plats dit inga glassbilar når.
Skrivet av Fredrik - 09:51
Kommentarer: 2
Finns inte. Till och med i stugan på landet hör vi trudelutten... På lördagseftermiddagar dessutom! Det kommer lilla A också att göra när hon blir större och förstår vad den betyder. *suck*
Helt riktig! Finnes ikke. I Chiang Mais gater, i beste fredags-rett-før-middags-tid: Ta ta ta - ta ta ta - ta ta ta ta ta ta!
Skicka en kommentar
<< Hem