Jag är han

Greta hostar och snorar och gråter. Jag vaknar med ett ryck och springer in till hennes säng och tar upp henne i min famn.
Men jag är inte den som ska lotsa henne tillbaka till sömnen, anser hon.
”Maaaaamma”, skriker Greta ilsket och sprattlar med hela kroppen.
Jag försöker vagga henne i famnen, men både skriken och sprattlandet tilltar.
Jag ger henne favorithunden Frans, som sekunden senare flyger i en bana över rummet med imponerande hastighet.
Jag börjar sjunga och gestikulera: ”I ett hus vid skogens slut, liten tomte tittar…”.
”Inte sjunga, inte sjunga”, avbryter Greta innan hon på nytt börjar yla efter mamma.

Till slut, efter ungefär 18 timmar och 47 minuter sett ur en förkyld tvåårings perspektiv, uppenbarar sig mamma. Greta kastar sig över i hennes famn och tystnar omedelbart.
Efter några sekunder tar hon tummen ur munnen, pekar på mig och säger:
”Han får inte vara här”.

Aj.

Jag och Cathrin tittar på varandra. ”Kallade hon mig för ’han’?”, frågar jag.
Jag har blivit reducerad till tredje person.
Greta tar till orda innan Cathrin hinner svara, fortfarande skitförbannad.
”Pappa får inte vara här”, säger hon.
Tack, det lät lite bättre.
Jag lommar ut genom dörren, tillbaka mot min säng.
Ett litet erkännande är också ett erkännande.