Kaféromantik

I en dammig mapp i datorn hittade jag den här texten. Den skrevs tre månader efter att Vera föddes, alltså alldeles i början av det nya livet. Den fanns med när jag började leka med tanken på att sammanställa mina texter till ett bokmanus, men ströks sedan eftersom nostalgikvoten redan var full...


Jag rör om i min cafe latte. Den är halvdrucken och ljummen och ser motbjudande ut. Jag tittar på klockan. Tre minuter har passerat sedan förra gången jag tittade. Vi har varit här inne i en halvtimme.
Jag brukade tillbringa min fritid här. På kaféer, konditorier och barer. Större delen av mitt sociala liv utspelade sig över en kopp kaffe. En latte eller en cappuccino, gärna ackompanjerat av ett bakverk eller en smörgås med fet fyllning, fanns alltid med då världsproblem löstes, rykten diskuterades och konserter och skivor recenserades. Ibland satt jag ensam och läste en bok, men oftast var det stora gäng som trängdes runt bordet.
Alltid, alltid fika.

Det finns något skönt och kravlöst att träffas på lokal istället för hemma. Man slipper köpa fikabröd, man slipper städa, man slipper sitta och vänta på att gästerna ska gå då man ledsnat på umgänget. Dessutom ledsnar man inte lika lätt i en bar eller på ett fik, eftersom man i brist på roligare samtalsämnen alltid kan kommentera människorna runt omkring.
Under mina koffeinstinna år som kafébohem vande sig vänkretsen av med att träffas i våra respektive hem, vilket var praktiskt eftersom få av oss hade någon fast hemvist. Vi hyrde rum, lägenheter i tredje hand eller bodde tillfälligt hos vänner. Fiket blev en fast punkt. Jag har fortfarande inte satt min fot i många av mina närmsta vänners hem.

Men nu har kafélivet vänt mig ryggen. Det känns som något avlägset och främmande, likt en annan kultur. Jag försöker finna den där hemkänslan, men känner mig likväl som en utlänning i ett främlingsfientligt land.
Desperat försöker jag komma på något att prata om.
Det är det där barnet, tänker jag. Varför måste man bli så här rastlös bara för att man har blivit pappa?

Jag har ju längtat efter att få drömma bort några timmar i goda vänners lag vid ett bord på ett kafé. Och nu får jag chansen. De andra som sitter här inne ser unga, obekymrade och ostressade ut. Deras kaffe ser mer välsmakande ut, det ser gott ut när de röker och deras samtal verkar roligare.
Nej, vi kanske skulle tänka på refrängen, säger jag till kamraten. Två minuter senare går vi ut genom dörren, skiljs åt och åker hemåt. Kvar står min halvdruckna cafe latte.