Får Arne Jacobsen plats i det nya livet?

Vera har lämnat sitt bord, där hon stått och ritat, för att föra ytterligare en högljudd debatt med sin lillasyster. I handen håller hon fortfarande sin blå tuschpenna och när hon närmar sig köksbordet, där lillasyster sitter, råkar hon dra ett streck på en av köksstolarna.
”Oj”, säger hon och tittar oroligt på mig.
En rysning letar sig upp längs min ryggrad och jag kastar mig fram till stolen, som är av modell Sjuan, designad av Arne Jacobsen.
Ett fem centimeter blått streck lyser som eld mot den vita bakgrunden.
Ur min mun letar sig en svordom, en sådan som vi dyrt och heligt har förbundit oss att inte yttra inför våra barn.
Förlåt mig barn, men det är materialisten i mig som svär.
Det är samma person som sedan ställer sig på knä och förtvivlat gnor på stolen med trasor och olika rengöringsmedel och som sedan kastar desamma i riktning mot diskbänken.

Vera backar tillbaka och placerar sig vid sitt ritbord, varifrån hon tyst betraktar sin upprörde far.
När jag gett upp försöket att få bort strecket vänder jag mig mot henne och öppnar munnen.
”Det där var dumt gjort. Jag har ju sagt åt dig att blablablablabla….”, hör jag mig själv säga.
Det Sunda Förnuftet knackar förtvivlat Materialisten på axeln och försöker opponera sig mot detta beteende, men det är lönlöst. Materialisten har helt och hållet fått ta över. Och han är arg.

Jag och Cathrin flyttade ihop fyra månader innan Vera föddes. Graviditeten styrde varje del av våra liv, förutom just den som heter inredning. På något sätt lyckades vi nonchalera kulan på Cathrins mage vid de tillfällen då vi planerade vårt första gemensamma hem. Vi köpte hyfsat exklusiva möbler som ingen skulle komma på tanken att rekommendera till den som bygger bo för en bebis. Bland annat införskaffades ett italienskt ekbord, en bokhylla med skåpsluckor i frostat glas och en ljuskrona tillverkad av ståltråd. Föga barnvänlig, med andra ord.
Och så köpte vi sjuanstolarna.
Förmodligen tänkte vi att vi skulle kunna skaffa oss en familj och samtidigt undvika det där rustika, barnsäkra IKEA-hemmet. Vi tänkte nog att vi lyckades ganska bra.
Men med ett enkelt penndrag frontalkolliderar två världar.

Efter en stund har rynkan mellan mina ögon försvunnit och den mest akuta ilskan har lagt sig. Det Sunda Förnuftet har intalat mig att det ju enbart handlar om materia.
Samtidigt vill jag ju inte få barnen att tro att det är okej att springa omkring med tuschpennor i högsta hugg. Tusen gånger har vi instruerat dem vart de får rita, vart pennorna ska ligga, att korken måste sättas på när pennorna inte används och så vidare.
Så jag måste försöka vara konsekvent. Och myndig.
Men barnen genomskådar mig.
”Pappa inte arg mer”, säger Greta.
”Jo, pappa är faktiskt arg fortfarande”, säger jag.
”Du låter inte arg”, säger Vera.
”Nähä, och hur låter man när man är arg då?”, säger jag.
”Då låter man mer sträng”, säger Vera.
”Så du är inte arg mer. Käraste pappa”.