Fästningen Fredrik

Vi svänger in på parkeringen till Zetas trädgård, tätt efter en minibuss. Det är tjockt med bilar och mina ögon letar intensivt efter någon som ser ut att vara på väg. De landar till slut på två föräldrar som håller på att spänna fast barnen i baksätet på sin bil. Jag stannar, börjar blinka och väntar.

I ögonvrån ser jag hur minibussen fortsätter rulla framåt, för att sedan stanna och släppa av en passagerare innan den vänder.

Men precis när familjen är fastspänd och bilen lämnar sin parkeringsplats dyker minibussen upp igen. Och snor min parkeringsplats.

Ilsket hoppar jag på tutan. Och så kliver jag ur bilen och springer fram till minibussen.
”Är det något fel på dina ögon? Såg du inte att jag var på väg in där?”, ryter jag till chauffören, en dålig kopia av Fred Durst - komplett med tribaltatueringar, surfarbrillor, keps och töntskägg - när denne kliver ut.
”Äh, kom igen, jag var ju här först”, säger Fred Durst.
”Vadå, du körde ju förbi och vände där borta”, säger jag och pekar mot andra änden av parkingsplatsen. ”Du hade ju släppt den här platsen”.

Och så säger jag en massa annat opublicerbart, innan jag vänder på klacken och går mot bilen. För säkerhets skull vräker jag ur mig ett ”idiot” på vägen. Med tillhörande svordomar.
Bakom mig hör jag Fred Durst säga ”äh, ta det lugnt, va? Det blir ju en plats ledig där borta”.
Jag är så arg så jag skakar.

Fästningen Fredrik har utsatts för ett angrepp.

Det är naturligtvis inte jag som agerar. Det är någonting inom mig, ett vidunder, som plockar fram en arsenal av mörka känslor och använder en vokabulär som förmodligen färgar min tunga svart.

För några år sedan var jag en lugn person som förmodligen hade jag viftat bort det hela. Jag skrattade åt dem som bara kunde se allvar i uppenbara bagateller.

Nu har jag blivit en av dem.

Visst, någonstans är det väl bra att jag har utvecklat någon sorts beskyddarinstinkt. Ingen rör mig eller min familj. Vem som helst hade kunnat se att det där var min parkeringsplats.

Men samtidigt hatar jag verkligen den där delen hos mig själv som retar upp sig på sådant som är fullständigt irrelevant: andra människors bilkörning, sådana som tränger sig i kön eller dem som inte håller upp dörren när jag kommer med barnvagnen.

Saker som absolut inte för livet framåt, med andra ord. Som en parkeringsplats på en handelsträdgård. Jag trodde att sådant endast var förunnat bittra pensionärer.

Vad är det som har fött detta vidunder? Är det allt stressande? Är det frustration över allt jag skulle vilja göra men inte hinner? Eller är det för att min värld har krympt och blivit så liten som gör att små problem ser ut som stora?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte vill vara en fästning. Jag vill vara ett stort Villa Villekulla-hus, med öppna dörrar och en stor lummig trädgård dit alla är välkomna. Eller så vill jag vara en fyr, med utsikt mot horisonten.

Fred Durst har rätt, det blir faktiskt en plats ledig. Och kolla, den är dessutom ännu närmare entrén än den som han snodde av mig.
I min ilska vänder jag bilen och slinker snabbt in i den tomma luckan.
Mitt framför näsan på en annan bil, som har kommit efter mig.
Jaja, gorma du bara. Men jag har faktiskt förtjänat den här platsen.
Dessutom var jag här först.