Johnny och barnen

Jakten på den perfekta barnskivan pågår ständigt. Barnen verkar aldrig ledsna på sin Astrid Lindgrens-samling, men jag har gjort det för länge sedan. Så jag försöker så gott jag kan plantera lite ny musik hos dem.

När The Johnny Cash Children´s album landar i brevlådan testar jag den omedelbart på den kräsna panelen i bilen på väg hem från dagmamman.

Jag konstaterade själv att det låter ungefär som vilken Johnny Cash-platta som helst från 1970-talet (den här är från 1975), förutom att han sjunger om dinosaurier och björnar istället för Gud, död och spånken. Och den skillnaden är ju svår att avgöra för två svenskspråkiga flickor på två respektive fyra år. Jag menar, han sjunger inte ens med Bolibompa-röst.

Men barnen lyssnar tålmodigt och andäktigt. Greta, som brukar opponera sig mot mina egna musikval genom att yla "Pippi Låååångplump", sitter tyst i sin stol i baksätet.

"Det här var kanske inte så roligt för er", säger jag lite besviket.

Vera svarar inte, utan fortsätter lyssna. När musiken tystnar mellan två låtar tittar hon på mig och säger:

"Men pappa, jag tycker att det där var en fin sång."

Efter det ler jag en hel dag.