Ännu en boendedröm i kras

Greta sover, så jag placerar vagnen så nära ytterdörren som möjligt. Och så säger jag ”hej” till en kostymklädd mäklare och får en lunta papper i handen. Jag kliver in.
Trots att visningen redan har pågått i en halvtimme är det fortfarande fullt med folk inne i huset. Alla går tyst omkring och iakttar husets beståndsdelar med allvarliga ögon.
Det är en jättefin liten sekelskiftesvilla, full av charm, vackra fönster och knarrande golvplankor. Man ser inte vattnet från tomten, men liksom känner dess närvaro i luften. Det är bara några minuters promenad till badplatsen, står det i mina papper. Det är ett sådant här hus vi drömmer om.

Men den där förälskelsen som jag omedelbart kände då jag läste annonsen, byts ut mot besvikelse och uppgivenhet.
Även om vi skulle vilja så finns det inte en chans att vi skulle få det här huset. Det är för fint. Det är för många spekulanter i för fina kläder. Det kommer bli för dyrt. Skulle vi mot förmodan få det här huset skulle vi få äta nudlar och knäckebröd resten av våra liv. Men högst sannolikt är att det kommer någon ung finanshaj och lägger ett bud som är en miljon högre än det näst högsta och betalar kontant med alla pengarna i en kasse.

Bostadsannonserna är vår drog, vår tillflyktsort, i jakten på ett annat liv. Vi har det ganska bra som vi har det, men intalar oss att vi skulle bli ännu lyckligare om vi slapp stressa så mycket, bodde lite närmare naturen och hade lite mindre feta räkningar per månad. Samtidigt skulle vi vilja ha lite närmare in till stan och till barnomsorg. Och så ska det vara bra skolor runt omkring. Helst vill vi ha tunnelbanan strax intill. Och så skulle vi vilja ha det ganska långt till grannarna, för att slippa insyn.
Försök lösa den ekvationen den som kan.

Och fastän jag vet att våra boendedrömmar och vår ekonomiska verklighet aldrig någonsin kommer att kunna mötas och att vårt radhus är fint så kan jag inte låta bli att känna gränslös besvikelse när jag går där tyst genom huset och trängs med alla paren och barnfamiljer.
Ännu en dröm går i kras. Ännu en trisslott som visar sig vara en nit.
På den redan långa listan över intresserade som ligger på köksbordet noterar jag flera namn som jag känner igen från tv och tidningar. Jag suckar tungt och motstår frestelsen att skriva dit mitt namn längst ner.

Istället börjar jag leta efter fel.

Hmmm, ja trappen är väldigt brant. Och så är ju förstås huset lite litet; var ska våra föräldrar bo när de kommer och hälsar på? Och så måste ju fasaden målas om inom säkert tio år. Och det där kaklet; är de som bor här färgblinda eller? Och den där bergknallen på tomten är ju inte direkt barnvänlig.
Jag spatserar omkring i huset med en rynka mellan ögonbrynen och känner mig mer och mer övertygad om att det här lilla drömhuset i själva verket är ett svartbygge som kommer att falla omkull så fort kontraktet är skrivet.
Resonerar alla så här? Är det därför alla är så tysta och ser så allvarliga ut? Kanske. Eller så grälar de med sitt inre om vilken inredningsarkitekt de ska anlita när de har flyttat hit. Eller hur de ska få plats med sin Jeep på den lilla parkeringen. Eller var på tomten de ska anlägga poolen.

Utanför ytterdörren sitter Greta fortfarande och sover i sin vagn, lyckligt ovetande om att hon just har gått miste om ännu en visning av ett hus som hon inte kommer att flytta till. Samtidigt som jag rullar vagnen mot bilen ringer jag Cathrin för att lämna en rapport.
”Nej, det var nog inget för oss”, säger jag.
Och känner hur min näsa börjar växa.