Tråkigt är skönt

”Jag börjar bli bättre på att ha tråkigt”, säger Conny Nimmersjö i filmen om bob hund och det är ett citat som har vuxit sig fast i mig.
Att ha tråkigt är en stor konstform. Och en svår sådan.

Det är lördag och barnen och deras mamma har åkt till mormor och morfar och det är alldeles tyst och stilla i radhuset. Eftersom jag jobbar hemifrån är jag ju egentligen van vid att ha det så, men nu råder en annan form av stillhet, som frammanats av vetskapen om att familjen inte kommer hem ikväll. I morgon ska jag åka till dem med tåg, men innan dess har jag en dag helt för mig själv.

För några år sedan blev jag alldeles panikslagen av att ha tid för mig själv. Dels för att jag saknade barnen så mycket och dels för att jag inte kunde bestämma mig för vad jag skulle göra av min lediga tid. Det skulle jobbas, fikas med vänner, shoppas, städas, sorteras papper, talas i telefon – ja, allt sådant där som var självklart förut, men som inte riktigt har hittat sin nya plats i det nya livet. Till råga på allt fick jag dåligt samvete för att jag någonstans tyckte att det var skönt att ha egen tid. Det slutade nästan alltid med att jag var ett sönderstressat vrak, utan att egentligen få någonting gjort.

Åren av föräldraskap har lärt mig att hantera saknaden. Jag kan tygla den genom att påminna mig om att vi ses i morgon. Dessa år har även lärt mig att ta den där listan över alla måsten och borden och vika en elegant papperssvala av den och skicka i väg den långt, långt bort.

Jag har också blivit bättre på att ha tråkigt.

Så jag gör ingenting av denna lördag. Jo, jag tar en cykeltur. Och så sätter jag mig och tittar på den där Bob Dylan-dokumentären som har stått och samlat damm i filmhyllan. Jag tillåter mig till och med att somna en liten stund där i soffan. Sedan ägnar jag en lång stund åt att skriva. Och så tittar jag ut genom fönstret rätt mycket. Och så skriver jag lite till.

Det är märkligt vad mycket man får gjort när man inte gör någonting.