På en stol i solen

Cathrin är inne i Visby och jobbar, så jag är ensam med tjejerna i stugan. Vi har en ganska bra dag tillsammans i solskenet, men det höga, intensiva tempot får mig att längta efter bara ett par minuter för mig själv.

Så när tjejerna under en stund kastar sig in i lek tar jag fram en stol, en bok och placerar mig mitt i solen.

Det är höjden av lyx.

Men lyx kommer i små doser. Och med många avbrott.

Sidan två: Vera vill ha shorts och bar överkropp, precis som jag. Nej, säger jag. Behåll klänningen på.


Sidan tre: en högljudd diskussion mellan Vera och Greta uppstår. Den handlar om huruvida siffran två följs av tre eller fyra. Jag ingriper.

Fortfarande sidan tre: ”Åh, vad skönt”, utbrister Vera när hon kommer ut på altanen, endast iförd kjol. Jag tittar upp, tar sats för att protestera, men beslutar mig för att strunta i det och istället återvända ner i min bok.


Sidan nio: Vera kommer ut på altanen igen, den här gången med Gretas likadana kjol. På huvudet. Hon är på väg att övertala lillasyster att byta om precis som hon. Jag övertalar henne att låta bli.

Sidan tio: Greta kommer springande med Veras Barbiedocka i högsta hög. Hon höjer den över huvudet och vräker den rakt ner i min öppna bok som faller till marken. Med ett högt skratt återvänder Greta till sin lek.


Sidan tolv: Vera kommer släpande på den stora korgbrickan; en sorts bricka i två våningar på ben som vi brukar använda för att transportera tallrikar och mat när vi äter i trädgården. Hon har släpat ut den från köket, nerför trappen och ut på gräsmattan.
”Pappa?”, säger hon.
”Nej”, säger jag.
Vera släpar brickan tillbaka uppför trappen.

Sidan tretton: Greta börjar gråta och ropa ”mamma, jag vill ha mamma”. Fem sekunder senare, innan jag hunnit resa mig ur stolen, springer hon och skrattar glatt.

Sidan sjutton: Vera springer fem millimeter bakom Greta och framkallar höga ljud som påminner om en kråka. Greta ser besvärad ut. ”Sluta!”, ropar jag. Vera skrattar nonchalant och ökar avståndet till sju millimeter.

Sidan arton: ”Vera skrattar på mig”, säger Greta. ”Varför då?”, frågar jag. ”Jag vill läsa”, säger Greta. I bakgrunden ser jag hur Vera jonglerar med en bok som vi lånat på Klintehamns bibliotek. Jag ber henne ge lillasyster boken.


Sidan tjugofyra: Barnen har flyttat leken in i huset och dundrar genom rummen så att det ekar över hela trädgården. Vera kommer ut på altanen. ”Vi har dödat en mygga med myggsmällan”, ropar hon.

Sedan lägger jag lyxen och boken åt sidan. Inte för att jag egentligen behöver det. Det har ju gått ganska bra. Nästan inga tårar alls. Men det är ”kass pappa”-lampan som har börjat lysa, som en följd av att jag faktiskt har låtit mig sugas in i bokens handling.

En halvtimme senare är barnen överallt. Deras ofiltrerade livsglädje har fått fritt spelrum och nu finns det inga krafter i världen som kan tygla den igen.

Medan jag med tilltagande blodsockerbrist försöker plocka fram middagen far de omkring och stökar till allt som vi just har plockat upp.

Även små doser av lyx har sitt pris.