Strax utanför
Sommarfesten visar sig vara en bröllopsfest. Det är en perfekt dag på en perfekt plats för att fira en sådan högtid och vi skålar i champagne med brudparet, som i hemlighet har gift sig några dagar tidigare.
Hela vår lilla familj är på plats och flickorna är sommarfina och glada.
Men så särskilt imponerade av brudparet eller den hastigt påkomna högtidliga stämningen är varken Vera eller Greta.
De vill bada. Och gunga. Och springa barfota på gräsmattan.
Här finns rikligt med möjligheter till det, för platsen vi har hamnat på – som tillhör Cathrins arbetskamrat - är själva definitionen av ordet sommarställe. Röda hus med vita knutar, strandtomt, brygga med segelbåt, stort gräsmatta, inbäddad i vacker skog och solsken.
Så medan festen pågår står vi med näsorna mot vattnet och tittar på våra badande barn som leker i okänt vatten.
Och när det sedan blir dags för mat och flickorna har fått på sig torra kläder hamnar vi vid ett bord långt ifrån festens epicentrum. Vi väljer själva att sätta oss där; det blir liksom lite lugnare för oss när barnen kan springa fritt, resonerar vi.
Men särskilt delaktiga i festen är vi inte.
På avstånd hör vi hur människorna skrattar åt brudgummens farbror, den kände skådespelaren, som håller ett tal. Vi hör inte ett ord av vad han säger, men han talar länge och väl och med jämna mellanrum brister hela partytältet ut i skrattsalvor och applåder.
Barnen ratar den italieninspirerade buffén och dricker läsk och äter våra medhavda mutpopcorn istället. Vi viftar bort getingar och försöker få barnen att sitta still och åtminstone äta lite av maten.
Barnen är lika energiska som getingarna.
De vill fortsätta bada. Och gunga. Och springa barfota på gräsmattan.
Och vem kan klandra dem för det?
När jag sitter och tittar på festdeltagarnas ryggar kommer jag att tänka på min vän, som bara någon dag tidigare konstaterat att många blir så tråkiga när de får barn, att de inte kan tala i fullständiga meningar och att de mest verkar välja att hålla sig för sig själva.
Och jag tänker på en annan, avsevärt äldre vän, som ofta upplevt sig hamna utanför den sociala gemenskapen för att han aldrig har skaffat barn.
I det här ögonblicket kan jag förstå dem båda. Fast det är lite tvärtom.
För nu sitter vi här och önskar att vi befann oss tjugofem meter längre bort, så att vi kunde få höra den kände skådespelaren hålla sitt tal, så att vi kunde få höja våra glas i hälsning till brudparet och så att vi kunde få bli en del av gemenskapen.
Vi suger i oss så mycket vi kan av den glada stämningen, utan att kunna tillföra den så särskilt mycket.
Men hey, vi är åtminstone här.
Hela vår lilla familj är på plats och flickorna är sommarfina och glada.
Men så särskilt imponerade av brudparet eller den hastigt påkomna högtidliga stämningen är varken Vera eller Greta.
De vill bada. Och gunga. Och springa barfota på gräsmattan.
Här finns rikligt med möjligheter till det, för platsen vi har hamnat på – som tillhör Cathrins arbetskamrat - är själva definitionen av ordet sommarställe. Röda hus med vita knutar, strandtomt, brygga med segelbåt, stort gräsmatta, inbäddad i vacker skog och solsken.
Så medan festen pågår står vi med näsorna mot vattnet och tittar på våra badande barn som leker i okänt vatten.
Och när det sedan blir dags för mat och flickorna har fått på sig torra kläder hamnar vi vid ett bord långt ifrån festens epicentrum. Vi väljer själva att sätta oss där; det blir liksom lite lugnare för oss när barnen kan springa fritt, resonerar vi.
Men särskilt delaktiga i festen är vi inte.
På avstånd hör vi hur människorna skrattar åt brudgummens farbror, den kände skådespelaren, som håller ett tal. Vi hör inte ett ord av vad han säger, men han talar länge och väl och med jämna mellanrum brister hela partytältet ut i skrattsalvor och applåder.
Barnen ratar den italieninspirerade buffén och dricker läsk och äter våra medhavda mutpopcorn istället. Vi viftar bort getingar och försöker få barnen att sitta still och åtminstone äta lite av maten.
Barnen är lika energiska som getingarna.
De vill fortsätta bada. Och gunga. Och springa barfota på gräsmattan.
Och vem kan klandra dem för det?
När jag sitter och tittar på festdeltagarnas ryggar kommer jag att tänka på min vän, som bara någon dag tidigare konstaterat att många blir så tråkiga när de får barn, att de inte kan tala i fullständiga meningar och att de mest verkar välja att hålla sig för sig själva.
Och jag tänker på en annan, avsevärt äldre vän, som ofta upplevt sig hamna utanför den sociala gemenskapen för att han aldrig har skaffat barn.
I det här ögonblicket kan jag förstå dem båda. Fast det är lite tvärtom.
För nu sitter vi här och önskar att vi befann oss tjugofem meter längre bort, så att vi kunde få höra den kände skådespelaren hålla sitt tal, så att vi kunde få höja våra glas i hälsning till brudparet och så att vi kunde få bli en del av gemenskapen.
Vi suger i oss så mycket vi kan av den glada stämningen, utan att kunna tillföra den så särskilt mycket.
Men hey, vi är åtminstone här.
Skrivet av Fredrik - 00:49
Kommentarer: 4
Haha, oj.
Så mycket känns igen. Men barnbordet brukar vara kul. På sitt sätt.
Barnvakt?
Livet går o cykler. Man börjar vid barnbordet för att sakta jobba sig mot den "roligare" delen av festen. När man har yngre barn kastas man plötsligt tillbaka till barnbordet. Hav förtröstan, i takt med att era barn blir äldre kommer ni "jobba" er tillbaka till centrum av festen.
vad säger du om den här då?
brudparet utan barn vill inte bjuda barn till festen. Folk tjurar men JAG uppmuntrar bruden och tycker att det är deras val och vi som har småttingar får ju i alla fall veta rätt långt i förväg att det är fest och kan fixa barnvakt. OCH det är rätt kul att gå på fest och inte ha de ljuvliga små liven med sig för EN GÅNGS SKULL och så vidare.
Så kommer man till festen och kollar bordsplaceringen.
Två gånger.
Jäpp, det är sant! Eftersom man har visat sig vara en sådan otroligt förstående vän och stöttat brudparet i denna tydligen så infekterade debatt belönas man med... att få brudgummens små syskonbarn som var tärnor till bordsgrannar! En butter fyraåring på ena sidan och en trött tvååring på andra sidan och en liten sliten mamma mittemot och en okoncentrerad pappa ett steg bort. Tjolahopp och skål på er, smånäbbar!
Skicka en kommentar
<< Hem