Det vithåriga hotet

En snabb tur till den lokala Coop-handlaren. Det vankas bakning och vi måste ha smör. Tjejerna kommer direkt från dagmamman och känner sig som vem som helst som haft en lång dag på jobbet.
De är trötta, med andra ord.
Fast vem som helst reagerar inte genom att vilja sitta i en kundvagn eller hänga utanpå densamma.
Jag protesterar halvhjärtat mot Veras hängande – det är ju trots allt jag som har lärt henne att surfa på kundvagnar… – och lyckas få henne att hoppa ned på golvet, men en halv minut senare är hon tillbaka igen. ”Well whatever nevermind”, tänker jag och styr mot kassan. Det stör ju ingen att hon hänger där.
Men så släpper jag vagnen för att hämta något från en hylla och vagnen börjar plötsligt tippa över.
Jag upptäcker faran, fångar upp vagnen innan barnens ens har hunnit bli rädda och allt är frid och fröjd.
Tills Hon kliver fram:
Den Vithåriga Tanten.

Hon har inte resonerat ”well whatever nevermind”, utan verkar snarare ha följt efter oss och väntat på det här ögonblicket.
Med ett ögonkast och en replik sablar hon ner hela min kompetens i ämnet pedagogik i små ynkliga bitar, som skulle kunna säljas i lösvikt för nästan inga pengar alls.
”Det förstår du väl att hon inte kan hänga där?”, säger Den Vithåriga Tanten överdrivet retoriskt med snörp på munnen.
Som om jag inte upptäckt det själv.
Som om jag inte någonsin hade handskats med barn tidigare.
Som om jag hade hittat de här två barnen utanför butiken och tänkt att ”ja, det verkar ju vara en cool grej att gå och handla med två trötta barn”.
Som om jag inte förstod det själv.
Som om jag inte själv är för trött för att göra något åt det.

Vad är det med dessa Vithåriga Tanter, som så gärna ger sig på oss småbarnsföräldrar och läxar upp oss? Är de avundsjuka på oss? Eller tycker de att vi är fullständigt befriade från all kunskap i ämnet barn? Var det bättre på deras tid? Jaja, jag ska inte vara kategorisk. Ibland kan de lika gärna vara Vithåriga Gubbar.

Men varför har de så svårt att låta oss begå våra egna misstag?

”Tack tack, men jag klarar nog av det här själv”, säger jag till Den Vithåriga Tanten, med en kyla hämtad direkt ur fryxboxen.
Den Vithåriga Tanten snörper på munnen igen. Med sin blick kallar hon mig en massa fula saker.
Curlingförälder, bland annat.

Well whatever nevermind.