Fotoglädje

Jag minns det mycket väl från min egen barndom. Skolfotot. I början av skoltiden kom alla uppklädda och välkammade och högtidliga till skolfotodagen. Det var som avslutning light. Ju längre åren gick desto mindre ceremoniellt blev det. Klädseln blev allt sjavigare, liksom engagemanget. Under de sista åren i högstadiet var det obligatoriskt att någon skulle lyfta sitt långfinger mot linsen just i fotoögonblicket. Det markerade hur mycket vi brydde oss.

Märkligt nog verkade aldrig föräldrarnas intresse för dessa skolfoton att svalna. Även om det handlade om ganska mycket pengar och även om det under de sista skolfotoomgångarna mest stod en samling oklippta, attitydstinna och ointresserade tonåringar framför kameran. Likväl var det julafton för föräldrarna varje gång det kom hem nya bilder.
Jag kunde inte förstå poängen.

Det gör jag nu.

För nu står jag i lekparken bredvid dagmammans hus och tittar på de alldeles nytagna skolfotobilderna (det heter skolfoto även för dem som är i dagisåldern, väl?) på mina döttrar.
Och jag känner att jag måste svälja hårt några gånger för att inte få sådant där gråtsvaj på rösten.
De är så fina, så fina. Och så stora.
Och framför allt är de mina. Mina döttrar.

”Det måste vara en duktig fotograf”, säger jag till dagmamman i ett försök att låta myndig.
Samtidigt bubblar det inom mig, för det känns som jag just har blivit översköljd av föräldraskapets alla känslor och nu försöker komma upp till ytan igen.

Vad är det egentligen med en bild som gör det så här laddat? Jag har ju barnen omkring mig ganska många timmar varje dag utan att jag därmed går omkring och gråter av lycka. Tvärtom så ägnar jag ganska mycket tid åt att vara en dålig imitation av en gnällig och irriterad pappa som ägnar alldeles för mycket engagemang åt att det ska ätas fint och sittas still och lekas lite tystare.

Kanske just därför?

Skolfotot blir något sorts bevis, ett intyg, på mitt föräldraskap. Jag har två barn. Glöm inte det, pucko.

Två tjejer. Som är så fina, så fina.

Kanske är bilden ett betyg i föräldraskap, ett sådant där som man får för att liksom se hur det går i ens utveckling?
Att döma av bilderna går det i sådana fall bra för mig.
Jag tittar på syskonbilden, där Vera och Greta sitter med armen om varandra, och jag blir tvungen att svälja ännu lite hårdare.
Jag har fått högsta betyget.