Gluggen

”Din äldsta dotter står och ropar efter dig”, säger en mamma när vi möts på parkeringen. Jag sväljer och skäms lite över att jag alltid, alltid är ute i sista sekunden med att hämta barnen hos dagmamman. Och så tänker jag att nu har något hänt.

Och det har det.

Men Veras stora, välkomnande leende lugnar mig. Inga skrapsår, alla armar och ben på plats, inga tårar. Däremot håller hon i sin hand ett litet paket inslaget i hushållspapper.
”Pappa, jag har tappat en tand”, ropar hon över hela lekparken.

Och så kommer hon springande och spärrar upp munnen, så att hela ansiktet blir skrynkligt.

Minsann, i hennes underkäke finns en glugg som markerar vart hennes tand har suttit.
Den tand som i somras började bli lös och vars tillstånd hon sedan dess upplyst i princip alla vi mött om.
”Jag är fyra och ett halvt år och jag har en lös tand”, har varit hennes hälsningsfras.

Nu är tanden borta. Den dog på posten, mitt under arbetet med en banan.

Och det slår mig plötsligt och hårt att min dotter är en riktigt stor tjej nu. Nyss satt vi och fascinerades över att hon just hade fått sina första tänder och tröstade henne när smärtan i munnen höll henne vaken om nätterna. Nyss testade hon busigt sina nya, sylvassa små vapen på mina armar.

Nu har hon börjat byta ut sin första uppsättning tänder. Nu har hon en stor, synlig glugg i sin underkäke.

En blandning av stolthet och vemod sköljer över mig. Jag kommer att sakna den där tanden. Jag kommer att sakna den här tiden. Det här är minst lika stort för mig som det är för henne.

Tur att hon har munnen full av tänder som ska tappas innan hon är riktigt, riktigt stor.

”När vi kommer hem ska vi stoppa tanden i ett glas och så kommer det bli en guldpeng”, säger Vera.

”Självklart”, säger jag och kramar henne hårt. ”Min stora, stora tjej.”