Skitunge

Dagmamman har studiedag och vi tillbringar vår lediga tid på en gård där det finns en massa djur i bur, något som går hem hos familjens yngre medlemmar.

Hos vissa av djuren finns möjlighet att ta sig in i hägnet, så att man kan klappa dem. Till exempel hos kaninerna. Här ska man klättra över ett staket för att komma in till de små gnagarna.

Fast man får bara vara två personer åt gången innanför staketet, för att djuren inte ska bli skrämda. Och vi är tre.

Jag vill ogärna låta Greta gå in själv, eftersom det går att ta sig till en damm med ankor från insidan av hägnet. Och så har hennes glädje över små djur en förmåga att kunna ta aningen okontrollerade former.

Så jag kliver över, efter barnen.

Men knappt har jag hunnit sätta foten i kaninhagen förrän jag hör en hög, ljus röst:
”Hallå, man får bara vara två stycken därinne”.

Jag vänder mig om och får se en flicka i sexårsåldern, som uppenbarligen stått och tittat på oss. Hon ser mallig och sträng ut på samma gång.

”Ja, men hon är ju så liten, hon räknas väl inte som en, väl?”, försöker jag skoja, samtidigt som jag pekar på Greta.

Men sexåringen är omutlig.

”Man får bara vara två stycken därinne”, upprepar hon.

”Skitunge”, tänker jag. Så tyst jag bara kan.

”Jaja, det är bra att du håller ordning här”, säger jag och försöker för mitt inre visualisera bilder av hur Mussolini hade sett ut om han hade varit en sexårig flicka.

Och så ägnar jag en kort stund åt att fundera på vad jag ska göra. Strunta i flickan och alltså signalera att det är okej att bryta mot regler? Eller underordna mig flickans krav på lag och ordning och därmed erkänna att jag just har brutit mot reglementet?

Skamset klättrar jag över staketet igen.

Tillrättavisad av en sexåring.