Separationsångest upphöjt till tusen

Klockan är kvart i fem och jag plockar upp telefonen ur fickan och slår numret hem. Cathrin svarar. Det är oroväckande tyst i bakgrunden.
”Är de kvar?”, frågar jag. ”Jag är hemma om tio minuter.”
”Nej”, svarar Cathrin. ”De ville vara hemma innan tjejerna skulle sova, så de åkte. Det var säkert tjugo minuter sedan”.
Mina stressade steg stannar upp och jag börjar istället hasa mig fram över
förortstorget.

Skit också.

Egentligen hade jag inte räknat med att få träffa dem, eftersom jag trodde jag skulle jobba sent. Men så kunde jag smita lite tidigare och hoppet om att hinna hem i tid föddes. Kanske skulle jag hinna träffa barnen innan de åkte till farmor och farfar.
Så jag skyndade mig hem.

Men det är för sent. De har redan åkt.

Jag känner hur min kropp förvandlas till ett badkar där proppen just har dragits ur. Vattnet som strömmar ut genom avloppet är min livskraft. Jag vill sätta mig ner på betongen och gråta, ungefär som en fyra-och-ett-halvt-åring jag känner skulle kunna ha gjort.

Jag vet ju att de ska vara borta till på söndag, vilket är knappt två dygn bort. Jag vet ju hur mycket jag sett fram emot att få ha en skön helg på tu man hand med Cathrin.

Men ändå.

Jag hade ju bara velat säga hej då. Och tala om att jag älskar dem. Och få se bilen åka i väg, så att jag kunde förstå att de försvann.
Nu känns hela min kropp som ett tomt, emaljerat skal.

Jag vet, jag är fredagstrött och därför lite extra blödig. Och jag vet, det kommer att gå över. Det brukar bli så här, varje gång barnen åker till farmor och farfar. Och det brukar gå över. Vi börjar till och med bli bättre på att vara barnlediga, på att koppla av och ha det lugnt och ledigt.

Fast den här första känslan blir aldrig lättare. Den som säger att inget någonsin kommer att bli roligt igen.

Den första tomheten är en pina.

Just nu känns det som att livet har berövats mig.
Och det kommer inte tillbaka förrän på söndag.