Fars dag!

Barnen leker med presentpappret och jag tittar förundrat på, med en liten tår i ögonvrån. Vad är det som gör presentpapper så fantastiskt roligt?

Men det är inte det som är dagens stora fråga, den som har tvingat fram den där lilla tåren. Det är den här: vad är det som gör att det känns så bra att fira Fars dag?

För det är ju bara en i raden av kommersiella högtider, påhejad av penningkåta handlare som ska göra sig en hacka på barnfamiljerna, innan julruschen drar igång.

Väl?

Men det känns bra. Det känns väldigt, väldigt bra. Det är en dag att slå sig för bröstet och säga "jag är rätt bra ändå". Det är en dag att reflektera över hur rikt livet med barn är. Det är en dag att skörda frukten av all kärlek som man har planterat i det här familjelivet.

Fast jag är en sådan där sentimental typ som blir rörd av Benjamin Syrsa på julafton, så jag är ett easy target för vem-det-nu-är som äger konceptet Fars dag.

Och egentligen tycker jag väl - för att travestera Steve Earle - att alla dagar med mina barn är Fars dag.