Jaipur

Jag sitter 10000 meter upp i luften och lyssnar på Nirvanas ”Nevermind” på flygbolagets on demand-radio. I sätena bredvid ligger Vera och Greta och sover med sina huvuden i Cathrins knä. Det är en vacker och fridfull syn som borde fotograferas och låta illustrera ordet ”harmoni” i en ordbok.

Vi är på väg till Chiang Mai i Thailand.

Vi är på väg att bestiga ett berg, bildligt talat.

För det är en lång och besvärlig resa för två små tjejer som gillar Alfons Åberg, att gunga och allt som har med prinsessor att göra.
Och det är en lång och besvärlig resa för en pappa som tycker att det är ett äventyr att storhandla eller att fylla i blanketter från Försäkringskassan.

Enligt kartan på skärmen framför mig flyger vi över Jaipur just nu.

Jaipur.

Känslan av att ingenting är omöjligt dyker upp, ungefär samtidigt som insikten om att jag nog aldrig tidigare har upplevt ett äventyr, eller åtminstone varit dålig på att ta mig utanför mina egna referensramar.

De båda känslorna går där, hand i hand, och tittar lite förläget på varandra och fnissar generat. Utan att förringa det som varit förut kan man väl säga att jag har varit lite rädd för livet.

Men för sisådär femton år sedan frigjorde just Nirvana våldsamma krafter inom mig. Att få höra Nirvanas ”Smells like teen spirit” och få dansa ohämmat till den var som att upptäcka en drog eller något. Min instängda tillvaro fick en öppning när en vägg i den sparkades ner.

Sedan kom det nya livet och gav mig nya kickar, ny luft att andas och ny mening. Resten av väggarna rammades.

Nu sitter jag och tittar på mina sovande barn och min lika sovande hustru.
De är så vackra. Jag är så rik.

Vi sitter på ett plan ovanför Jaipur.

Jag tror att vi är på väg att erövra världen.