Zlaaaaatan, Zlaaaaatan

Vi byter om efter simskolan och Vera gnolar på en sång. Först hör jag inte riktigt vad hon sjunger och tycker mest att det är mysigt att hon sjunger, medan hon stökar med sina kläder.
Men så kommer refrängen. Och jag hör vad hon sjunger.

”Zlaaaaatan, Zlaaaaatan”.

Det är det enda ord i sången som hon kan, men det räcker gott och väl för att röja dess identitet. Det är den där hemska sången som den där skånska ungen spelade in i somras.

”Zlaaaaatan, Zlaaaaatan”.

Uschiamej.

Jag har känt mig så nöjd över att mina barn har visat god smak när det gäller musik. Veras favoritskiva under de senaste månaderna har varit Madonnas ”American life”. Och så förstås Anna + Idde. Bra skivor för en femåring och hennes treåriga lillasyster, alltså.

Jag har tillbringat så mycket tid och engagemang åt min skivsamling och allehanda musik, så jag vill gärna att intresset ska få gå i arv. Precis som den, i mitt tycke, suveräna smaken. Men det kommer att komma en tid när de vill bestämma själva, jag vet det.

Efter ett barnkalas i slutet av förra året trodde jag att det var kört när Vera kom hem och sjöng en Basshunter-refräng, men den gick lyckligtvis över efter några timmar.

Nu går hon och sjunger ”Zlaaaaatan, Zlaaaaatan” och så en massa påhittade ord däremellan och jag befarar än en gång att stunden är inne.
Så jag försöker sätta ner foten.
”Du behöver väl inte sjunga så högt”, säger jag till Vera.
”Men jag gillar den sången”, säger hon.
”Men det gör inte pappa”, säger jag.

Jag inser att jag just har talat om mig själv i tredje person. Jag hatar det.

Och jag inser att jag inte kan stoppa hennes musikaliska upptäcktsfärd, även om jag innerst inne skulle vilja låsa in henne och tvinga henne att lyssna på Elvis Costello eller Ramones tills hon förklarade att hon älskade det. Förr eller senare kommer hon ändå att göra uppror.
Jag gör ett tappert försök att agera som en god far.
”Äh, sjung hur mycket du vill. Jag tycker om att höra när du sjunger”, säger jag och biter mig i läppen.

Så hon fortsätter sjunga.

En stund senare sitter vi i bilen, efter-badhuset-trötta och tysta. Vi ska hem och äta middag och titta på Bolibompa. Jag kryssar mellan snödrivorna på Västertorps gator.
I min sömniga tanklöshet börjar jag gnola på en sång.

”Zlaaaaatan, Zlaaaaatan”, hör jag mig själv sjunga.

Veras leende lyser upp mörkret i baksätet. Jag tar mig för pannan.
Uschiamej. Så går det när man försöker vara en god, vidsynt far. Barnen tar över.

Hädanefter blir det Costello och Ramones för hela slanten.