Ett hollywoodögonblick

Vanligtvis brukar jag gå från tunnelbanan, men i dag vräker regnet ner, så jag bestämmer mig för att ta bussen den sista biten hem. Bussturen tar ungefär två minuter, men på den korta sträckan hinner regnet mirakulöst nog upphöra. Himlen visar sin varmaste sida.

Samtidigt som jag kliver av bussen börjar min iPod att spela Still fighting it med Ben Folds.

iPoden är inställd på att välja musik slumpvis, men av 11259 låtar så väljer den just Still fighting it.

Du som har läst Välkommen till det nya livet känner igen låten. Den betydde mycket för mig när vi väntade Vera och jag insåg att jag var på väg att växa upp. Låten handlar om sångaren och hans son och är en hjärteknipande liten pianoballad full av kärlek och osäkerhet.

Den satte ord på min rädsla över att bli vuxen. "Everybody knows it sucks to grow up/the years go on and were still fighting it", sjunger Folds.

Nu spelas låten i mina öron samtidigt som jag promenerar de sista hundra meterna mot mitt radhusområde. Solen skiner, himlen är klarblå och det droppar regnvatten från träden. Jag ryser i hela kroppen.
”It was pain, sunny days and rain, I knew you’d feel the same things”, sjunger Ben Folds.

Och när jag nästan är framme vid vår gård ser jag vår granne Jean-Francois gå med sin ettårige son Bruno i famnen. Han ser inte mig, utan tittar på sonen och ger honom en puss på huvudet.

Det är nästan för vackert.

Och när jag kliver in genom dörren till mitt hus kommer två små flickor springande mot mig och skriker ”pappa”.

Nej Ben, jag kämpar inte emot längre. Och det är inte så dumt att vara vuxen ändå.