Ombytta roller

Jag står och borstar tänderna när jag hör Veras uppjagade fotsteg.
”Pappa, kom nu då”, ropar hon från nedervåningen.
”Jaja, jag kommer, jag ska bara…”, säger jag.
”Vi måste åka nu”, avbryter Vera.
Jag tittar på klockan. Den är tjugo minuter över sju.
”Du, det är alldeles för tidigt för att åka nu. Kan ni inte sätta er och titta på tv en liten stund eller något?”, frågar jag.
Vera suckar så det hörs i hela radhuslängan.
”Okej då”, säger hon demonstrativt.

Det är en helt vanlig dag hemma hos oss. Fast tvärtom. Det brukar ju vara jag som skriker och gormar om att barnen måste skynda sig och klä på sig och samla ihop sina saker och borsta sina tänder. Nu är det jag som ligger sist. Det känns overkligt, nästan som i en film. Det här lär aldrig hända igen.

Eller ja, möjligtvis nästa gång som barnen ska åka till Skansen med sin dagmamma.