Tillbaka till det nya livet

Dörren öppnas och vi möts av välbekanta ljud och dofter. Vi är hemma igen efter två dygns permission från det nya livet. Vi har suttit på uteserveringar, gått på museum, shoppat, promenerat hand i hand och bott på hotell.

Sådant där som vuxna människor gör när de ska roa sig.

Och under lika lång tid har vi inte nattat barnen, inte valt deras kläder när de vaknat eller stått vid sandlådan och övervakat deras lek. Vi har inte tjatat, bråkat eller tröstat. Det har mormor och morfar tagit hand om.

Vi har laddat batterierna, som alla har uttryckt saken när vi berättat om våra helgplaner.

Men det är rätt risiga batterier vi har. För det går rasande fort för tillvaron att kännas precis som förut. Har vi verkligen varit borta?

Det är inte alls så illa som det låter, för det är ju ett rätt gott liv vi lever. Och trots oansvarigt halvlyxliv har ju längtan efter våra tjejer hållit oss i ett hårt grepp. Att stanna kvar på permission har aldrig varit något alternativ. Vi är beroende av de där ljuden och dofterna.

Men i den här vardagen existerar inga mjukstarter, inga raster, inget lagom. Bara full fart framåt.

Så när barnen har kramat saknaden ur oss och återseendets glädje har lagt sig ska det medlas i konflikter, diskas, limmas trasiga leksaker som barnen just har fått, badas, matkrigas och nattas. Och tjatas, bråkas och tröstas.

Några timmar senare går vi och lägger oss lika trötta som vi var innan vi åkte.

Men vi fick i varje fall några fina semesterbilder. Som vi kan titta på när vi känner att vi inte har någon tid för varandra.