Stolthet och bajs

1-2-3-4-5. Klara, färdiga, gå. Kör!

Så låter Gretas toalettspolarramsa. Hon drar den i princip varje gång hon har varit på toaletten och står beredd att trycka in toalettstolens spolknapp.
Ibland drar hon ut lite på det och räknar ända till tio. Ibland lägger hon till ett kärnfullt ”nu!” efter ”kör!”.

Jag blir lika glad och stolt varje gång.

Inte så mycket för att hon kan räkna. Visst, det är häftigt det också. Men framför allt för att hon går på toa själv. Hon är stor nu.

Det är en rätt märklig känsla det där; stoltheten över att ens barn går på toaletten.

Fast samtidigt väldigt logisk. För under alla de här åren som förälder har avföring varit ett pålitligt sätt att mäta sakers tillstånd. Det gick förvånansvärt snabbt att bli av med obehaget och oblygt börja diskutera färg, form och frekvens över middagsbordet.

Innan barnen kom hade jag rest mig upp från bordet och gått därifrån, med äcklad min. Men inte nu. Bajset har blivit en del av vardagen.

Nu står Greta och jag sida vid sidan och tittar ner på innehållet i toaletten. Förenade i stolthet. Fast på olika sätt.

1-2-3-4-5. Klara, färdiga, gå. Kör!