Skolstart

Vera ligger nedbäddad i sin säng och tittar på omgivningen med pigg, förväntansfull blick. Hon är trött, men upprymd.

En lång stund står jag tyst och bara stirrar på henne.

Jag är en sådan där som ideligen måste stanna upp och lite sentimentalt betrakta mina barn och hur snabbt allting går. Jag tar alla chanser att bli högtidlig reflekterande: det första steget, potträning, den första tappade tanden… ja, allt sådant. Men också den första popkonserten, första gången mina barn håller varandra i handen och den första magsjukan.

Men frågan är om det finns en större vändpunkt än den här: I morgon börjar Vera skolan.

Min Vera ska bli en skolflicka. Det är milstolparnas milstolpe.

Okej, hon ska börja ”nollan”, sexårsverksamheten, men hon ska göra det i skolans lokaler, vägg i vägg med lågstadieeleverna. Hon kommer få läxor. Och lov. Hon ska äta lunch i skolmatsalen som alla andra.

Nu kliver hon in i skolväsendet. När hon kliver ut är hon nästan fullvuxen.

”Hur känns det?”, frågar jag, i brist på något bättre att säga.

”Pirrigt”, säger Vera och ler med ögonen.