Stackars lilla retsticka

”Nej, jag vill krama Vera”, säger Greta och rusar nerför trappan.
Därnere, innanför ytterdörren, står Vera och hennes kompis, redo att gå ut. Vera har ryggsäck på ryggen och gosedjur i famnen. Efter lite övertalning har hon fått vår tillåtelse att sova över hos Blanca, som bor i radhuslängan mitt emot. Nu har de sista förnödenheterna hämtats.

Och nu vill lillasyster ha en godnattkram.

Jag blir lite rörd när jag ser det. En våg av extra stark föräldrakärlek sveper över mig, ungefär som när jag tittar på barnen när de ligger och sover, när mina döttrar omfamnar varandra.

Men precis när Vera har släppt greppet om sin syster ser jag hur Greta måttar ett slag med sin vänsterhand. Och klipper till.

Slaget träffar, som björnen Baloo skulle ha uttryckt det, mitt i nyllet.

Rent tekniskt är det ett ganska snyggt slag. Hela manövern är egentligen rätt raffinerad; att först invagga storasyster i falsk trygghet och sedan låta bilan falla.

Men det kan jag ju inte säga. Istället tar jag hand om Vera, som fäller stora tårar, av chock mer än av smärta.

Även Greta börjar gråta.
”Jag vill också sova hos Blanca”, säger hon.

Åh, denna avundsjuka. Som lillasyster tvingas Greta springa omkring i Veras fotspår och ständigt bli bortmotad. Hon har inte samma rörelsefrihet och inte heller samma kontaktnät än. Men hon älskar sin storasyster och vill alltid vara i hennes närhet.

Det är inte svårt att förstå Veras irritation. Är man fem och ett halvt år och har en massa kompisar så vill man ju ha dem i fred, inte släpa omkring på en pluttig lillasyster.

Men allra mest förstår jag Greta. För jag är också ett småsyskon och minns mycket väl hur det kändes att inte få vara med och leka med brorsan och hans kompisar. Och jag minns också den retsticka som jag förvandlades till när jag nekades inträde i de stora killarnas skara. Jag känner igen allt det där i Gretas frustration.

Men jag tror aldrig att jag klippte till. Eller gjorde jag?

När tårarna har torkat och Greta har pressat fram ett ”förlåt” plockar Vera upp sina tappade gosedjur från golvet och går ut genom ytterdörren. Jag och Greta står kvar och tittar på hur den stängs bakom henne.

Vi känner oss lite övergivna, båda två.