Tjugo veckor till julafton

Ekorrhjulslivet rullar igång igen. Dagarna ska fyllas med arbete och dagmamman är tillbaka från semestern för att ta hand om våra barn. Tid, mat, inköp och aktiviteter ska planeras.

Efter en lång skön, om än en smula blöt, sommar är det dags att titta vardagen i sina allvarsamma ögon, spotta sig i nävarna och stämpla in i verkligheten igen.

Gud, jag är ringrostig.

Redan under den första icke-semesterdagen inser jag att jag helt och hållet har glömt bort hur det är att vara pappa i vardagen, där man packar kläder till dagmamman, passar tider, lagar mat, städar och samtidigt är en rolig lekkamrat. Den här sommaren har varit lika lång som barndomens oändliga sommarlov, sett till hur mycket jag lyckats förtränga. En ocean av tid har förflutit sedan midsommar.

Barnen är också ringrostiga. De har ju också vant sig vid sovmorgnar och sena kvällar, glass varje dag och annat som annars är bannlyst. Nu ska de motas in från sitt sommarbete.

Så vi är inte en helt lyckad kombination, jag och mina döttrar, denna första dag av vardagen.

Jag är mest arg. På barnpoolen som är smutsig, på vattenslangen som läcker, på Greta som måste gå på toa just när jag äntligen får igång vattenslangen, på Vera som står och tjatar på gräsmattan bredvid poolen och vill hoppa i fastän jag bara fyllt upp två centimeter, på lerspåret som förföljer mig över parketten när jag springer in för att hjälpa Greta på toaletten, på toapappret som är slut, på Vera igen som sprutar vatten in på granntomten istället för i poolen, på telefonen som ringer precis när jag har kommit ut i trädgården och ryckt slangen ur Veras hand. Och så vidare.

Grand Canyon passerar mellan mina ögonbryn. Mitt tålamod är så kort att det knappt är mätbart. Hela tiden ligger jag två steg efter och istället för att försöka springa ifatt eller bara skratta åt alltihop är jag arg.

Jag är en usel pappa. Jag är en riktigt ärkekass pappa.
Dålig, dålig, dålig. Bort, bort, bort.

Långt senare, när jag surat mig igenom en middag, ett bad i badkaret, tandborstning och sjörövarboken så sitter jag i min farfars gamla fåtölj som är placerad bredvid Veras och Gretas säng. Jag känner hur mitt ansikte börjar slätas ut och att jag inte längre biter ihop lika hårt, ungefär samtidigt som John Blund har jobbat färdigt. Jag tittar på barnen och tänker att jag verkligen hoppas att de raderar den här dagen ur sitt medvetande. Eller att de åtminstone raderar min medverkan under den.

I morgon ska det bli bättre.

”Förlåt mig, mina älsklingar”, säger jag och reser mig ur fåtöljen. ”Jag är bara lite ringrostig”.