Tre minuters poplycka

Vera sätter sig ner på marken med sin ballong i handen. Ballongen föreställer en Bratz, en fuskbarbie, och är gigantisk, nästan lika stor som hon själv. Hon är omgiven av en skog av ben. Det är hennes första riktiga popkonsert.

På Sollidens scen, ett stenkast bort, står Annika Norlin och hennes band och spelar och sjunger. Det är turnépaketet Parksommars avslutningskväll och hela familjen finns på plats. Vera är väldigt förtjust i Annka Norlins Säkert!-platta. Varje gång hon hör hitten Vi kommer dö samtidigt spelas sjunger hon högljutt med.

Den här miljön är min hemmaplan. Att inte bara få höra låtarna och se artisten som framför dem utan att verkligen känna musiken i kroppen, att bli omskakad av den, är bland det bästa som finns. Och känslan av att få vara en del av en anonym massa som delar en konsertupplevelse är fantastisk. Den har faktiskt inte avtagit, den känslan, även om konsertbesöken blivit betydligt färre under åren i det nya livet.

Jag vill så väldigt gärna att Vera ska trivas, här på min hemmaplan. Jag hoppas den där känslan kommer att gå i arv.

Men det möjligt att jag har inbillat mig att Vera gillar Vi kommer dö samtidigt så mycket att hon vill stå och trängas med en massa vuxna och dessutom ha konstiga proppar i öronen.

Och ja, den inledande entusiastismen mättades ganska fort. Systrarna finner det roligare att sitta på en betongavsats och leka med sina ballonger. ”Jag vill höra den där låten nu”, gnäller Vera.

Och till slut kommer den. ”Nu ska vi dansa”, säger Annika Norlin från scenen och drar igång. Vera skuttar upp på mina axlar och vi står där och rör oss så gott vi kan och delar drygt tre minuters popyra. Jag hör hur Vera sjunger sin favoritrefräng, strax ovanför mitt huvud. ”Ahh-ahh-ah-ah-ah-ah-ah-ah ha”, låter det däruppifrån. Bratz-ballongen studsar fram och tillbaka.

Det är ljuvligt.

När låten är slut hoppar Vera ner igen och sätter sig på marken. Så där, nu är det fullbordat, nu behöver jag inget mer, tycks hon tänka.
När Annika Norlin lite senare förklarar att ”nu ska vi spela vår sista låt” tar Vera ett djupt andetag och utbrister i ett tonfall som hade gjort Gert Fylking stolt och som hörs över hela Skansen:

- Äntligen!