Väntan upphöjt till två

Jag reser mig från datorn och tittar ut genom fönstret. Ingen där. Jag tittar på klockan och sätter mig igen. Försöker koncentrera mig. Det går sådär. Kollar mejlen. Inget nytt. Läser lite på någon onödig hemsida innan jag tvingar mig att återgå till arbetet och lyckas skriva några rader.

Och så reser jag mig upp, går fram till fönstret och upprepar hela proceduren.

För varje gång ökar takten på mina hjärtslag. Jag är som ett barn som går och spanar efter jultomten. Eller som om jag väntar på en dejt.

Eller Godot.

Men ja, det är väl nästan som en dejt jag väntar på. För i dag kommer barnen hem.

Vi har inte träffat dem på en vecka, inte sedan vi lämnade dem hos mormor och morfar förra lördagen, för att åka på Hellas och Kajsas bröllop. Dagen efter bröllopet åkte vi hem för att jobba. Men eftersom barnomsorgen den här veckan inskränker sig till ett dagis där ingen av tjejerna känner någon fick de stanna kvar hos mormor och morfar. Sedan åkte de till farmor och farfar.

Vi har varit ifrån barnen så här länge förut. Men då är det vi som varit borta, medan barnen har varit hemma med barnvakt. Det är en helt annan sak att trampa omkring i radhuset i en evighetslång vecka och vara barnlös.

Det är inte bara tyst och tomt, det känns otryggt också. Det är en ny känsla för mig; jag har blivit så beroende av barnens närvaro att jag inte riktigt kan koppla av. Att ringa och höra att de mår bra räcker liksom inte till. För det handlar inte om deras välmående, det är något annat, mer egoistiskt.

Det är nog helt enkelt så att de är en del av mig.

Jag och Cathrin har redan lovat oss själva att aldrig mer vara ifrån barnen så här länge. Det kommer säkert inte att hållas, men just i dag känns det som en självklar deal.

Jag reser mig upp från datorn och går en vända till. Nu är det bara en och en halv timme kvar.