Rädsla

Det finns en enkel förklaring. Det måste vara så. Barnen har gått bakvägen runt huslängan och befinner sig på framsidan av huset. Så klart. Eller så har de gått in till någon kompis, utan att tala om det för mig, fastän de vet om att de måste göra så.

Eller så är de helt enkelt på andra sidan bergknallen, så att jag inte kan se dem just i detta ögonblick.

Det måste finnas en logisk förklaring. När som helst kommer de fram.
För de kan ju inte ha försvunnit. De måste ju vara här i närheten.

Dunk dunk dunk dunk dunk.

Sluta slå så hårt, dumma hjärta. Att bli rädd hjälper mig inte nu.
Att gå lite snabbare gör det däremot.

Påkörda? Insläpade i en bil? Bortrövade?

Nej, sluta tänk så. Sluta tänk så. Det finns en logisk förklaring till det här. När som helst kommer de fram.

Dunk dunk dunk dunk.

Nähä, inte vid gungorna, inte bakom bergknallen, inte på studsmattan, ingen öppnar när jag ringer på hos Blanca.

De kanske har hunnit komma till gungorna medan jag tittade bakom bergknallen? Jag går dit igen. Om jag går lite snabbare så kanske jag kan hinna före dem?

Nej, inte där.

Vänta, nu hör jag röster. Filip och Fanny! Har ni sett Vera och Greta? Jaha, för länge sedan? Okej. (Tack för inget!)

Var ska jag leta? Vad ska jag göra? Sluta tänk så där. Sluta tänk så där.

Där… där kommer de!

Jag läks medan jag kramar om dem. Samtidigt hör jag någon prata ur min mun.

”Var har ni varit? Ni vet väl att ni inte får gå så långt bort! Förstår ni inte att jag blir orolig?!”