Ståaldrigstill

Alvin, 16 månader, kommer på besök. Vera och Greta har tidigare bara träffat honom flyktigt och brukar kunna vara reserverade när det kommer främmande.

Men inte i dag.

Vera tar Alvins hand och leder honom in i huset. Det förevisas leksaker och lånas ut utklädningskläder. Alvin är mer intresserad av den stora arsenalen av gosedjur än de rosa prinsessklänningarna i utklädningslådan och Vera låter honom välja vad han vill göra. Själv klär hon sig fin i sina finastebalettkläder.
När vi en stund senare ska äta propsar hon på att få sitta bredvid Alvin. Hon och lillasyster gör sitt bästa för att underhålla sin nya kompis och de tre barnen skrattar så högt att de glömmer bort att äta. Efter maten sitter de tillsammans i tv-soffan och tittar på Gustaf.

Det är en helt nya Vera som kliver fram.

Dels är det ju alltid rart att se ett barn ta hand om ett mindre barn.

Men framför allt är det häftigt för mig att än en gång få korrigera min bild av min dotter. Det finns så många sidor hos henne som jag ännu inte lärt känna, inser jag, eftersom vardagens alla plikter och scheman får mig att utgå från att Vera alltid ska vara samma person och alltid agera utifrån samma mönster.

Det är häftigt att få slå sönder den här vardagströtta bilden jag har av Vera. För den är oftast rätt orättvis mot henne.

Den här beskyddande, omhändertagande sidan är något nytt. Vera växer sig ännu lite större än hur jag redan uppfattar henne.

Det händer något nytt hela tiden. Vera står aldrig still.