Trasig banan
Hur kan jag bli trött på mina barn?
Jag har sett dem födas, jag har klippt deras respektive navelsträng och jag vaggat dem till sömns under åtskilliga koliknätter. Jag har sett dem ta sina första steg och jag har hört dem lära sig säga "pappa". Jag har tröstat dem när de haft mardrömmar och blåst bort det onda när de har ramlat och slagit sig på knät.
Mitt blod flyter i deras blodådror. Bara en sådan sak.
Den kärlek som jag känner till mina barn kommer vara för evigt och skulle kunna räcka till åtminstone en evighet till.
Men hur kommer det då sig att jag känner mig så matt och så kall? Jag är full av ilska och av hopplöshet och är så slutkörd att jag skulle kunna somna stående.
De lyssnar inte. De sitter inte still vid matbordet. De grälar med varandra. De lyssnar inte en gång till. De testar mitt tålamod.
Till slut är jag så förvirrad och trött att jag är övertygad om att de är ute efter mig. De är sända till jorden, till detta radhus, för att jag bit för bit montera ned mig. De är onda. Naturligtvis vet jag att de inte är det, men vem orkar lyssna på det sunda förnuftet vid sådana här tillfällen?
Till slut börjar jag bete mig som dem. Jag kastar saker, jag slår av en banan mot ett bord, jag gormar och tjatar.
Jag har så många upprörda känslor inom mig, som ber på sina bara knän att få bli utsläppta och befriade.
Vera tittar strängt på mig.
"Nu gjorde du sönder den där bananen. Nu kan man inte äta den", säger hon brådmoget och fördömande.
Jag skäms som en hund.
"Nej, jag vet. Det var dumt gjort", säger jag och stryker henne över det blonda håret.
"Förlåt mig för att jag inte har så mycket tålamod i dag".
Med svansen mellan benen gör jag sedan rent köket med disktrasan.
Jaha, vad har jag lärt mina barn i dag?
Jag har sett dem födas, jag har klippt deras respektive navelsträng och jag vaggat dem till sömns under åtskilliga koliknätter. Jag har sett dem ta sina första steg och jag har hört dem lära sig säga "pappa". Jag har tröstat dem när de haft mardrömmar och blåst bort det onda när de har ramlat och slagit sig på knät.
Mitt blod flyter i deras blodådror. Bara en sådan sak.
Den kärlek som jag känner till mina barn kommer vara för evigt och skulle kunna räcka till åtminstone en evighet till.
Men hur kommer det då sig att jag känner mig så matt och så kall? Jag är full av ilska och av hopplöshet och är så slutkörd att jag skulle kunna somna stående.
De lyssnar inte. De sitter inte still vid matbordet. De grälar med varandra. De lyssnar inte en gång till. De testar mitt tålamod.
Till slut är jag så förvirrad och trött att jag är övertygad om att de är ute efter mig. De är sända till jorden, till detta radhus, för att jag bit för bit montera ned mig. De är onda. Naturligtvis vet jag att de inte är det, men vem orkar lyssna på det sunda förnuftet vid sådana här tillfällen?
Till slut börjar jag bete mig som dem. Jag kastar saker, jag slår av en banan mot ett bord, jag gormar och tjatar.
Jag har så många upprörda känslor inom mig, som ber på sina bara knän att få bli utsläppta och befriade.
Vera tittar strängt på mig.
"Nu gjorde du sönder den där bananen. Nu kan man inte äta den", säger hon brådmoget och fördömande.
Jag skäms som en hund.
"Nej, jag vet. Det var dumt gjort", säger jag och stryker henne över det blonda håret.
"Förlåt mig för att jag inte har så mycket tålamod i dag".
Med svansen mellan benen gör jag sedan rent köket med disktrasan.
Jaha, vad har jag lärt mina barn i dag?
Skrivet av Fredrik - 07:12
Kommentarer: 2
Maste man lara barnen nagot varje dag? Maste man alltid vara en forebild? Visst, du ar "foralder" och inte "kompis" men soom vilken relation som helst sa maste man val emellan at bara fa vara, utan att kanna ett behov av att ge och ta. Dina barn far vara grinig och du far vara arg.
For ovrigt tycker jag inte du ska vara sa hard mot dig sjalv. Du ar ju jatte jatte bra bara du.
Du har lärt dina barn idag att du är en människa och inte något konstigt ideal som inte bör finnas och som man förhoppningsvis inte uppnår.
Du har gett dina barn en rolig historia att berätta om ca 10 15 år.(Mina töser tar lite då och då upp spagettin som åkte över huvudet på en av dem- fruktyougurten gick samma väg osv)
Du har lärt dina barn att man får bli arg.
Slappna av och var dig själv.
Hälsningar Eva
Skicka en kommentar
<< Hem