Arboga

Tänk dig att vakna upp i en sjukhussäng, mörbultad och svag och full av smärta, och få ta emot beskedet att dina barn har mördats och att du har överlevt dådet.

Går det att föreställa sig något värre? Klarar kroppen av ett sådant besked? Går det att börja om, att hitta någon mening?

Jag försöker övertyga mina barn om att döden, när vi kommer in på det ämnet, är något naturligt, en del av livet, att det händer alla och att jag tror att man kommer till himlen efteråt.

Men det äppelkindade resonemanget har ju inte något som helst att göra med det som hon, mamman till de mördade barnen i Arboga, går igenom just nu. Eller ja, det som hon kommer att gå igenom när hon vaknar upp.

För barn ska inte dö.

Jag kan inte tänka på något annat just nu.