Ett vardagsdrama på fem sekunder

Medan jag plockar fram frukosten hör jag, genom vattenkokarens brus, hur Greta ger ifrån sig ett egendomligt ljud på övervåningen. Jag stannar upp, lyssnar och så hör jag ljudet igen.

Jag stelnar till. Hela köket stelnar till. Det är väl inte så att hon… kräks?

För mitt inre ser jag tusen magsjukescenarier spelas upp. Ekorrhjulslivet passerar revy. Det är en fulltecknad dag, med seminarium och intervju och planeringsmöte. Jag vet att Cathrin har lika mycket. Och resten av dagarna under den närmaste veckan ser likadana ut. Jobb jobb jobb. Stress stress stress. Jag ser framför mig hur vi ligger i en trött hög, nyspydda och tomma.

När den första chocken efter några sekunder har lagt sig har jag redan förlikat mig med tanken på att vi kanske kommer att vara hemma allihopa under några dagar. Och så börjar jag gilla den. Det vore kanske inte så dumt med lite ledighet ändå.

Just då slutar vattenkokaren att väsnas och jag hör att ljuden från övervåningen igen.

Det är Greta som skrattar. Hon kräks inte, hon busar och leker med Vera.

Halva mitt inre pustar ut. Den andra halvan tänker ”skit också”.

Och så fortsätter jag att duka fram frukosten och glömmer bort alltihopa.