Min stora mun

Det faller stora, blöta flingor över dagiset. Greta är blöt över hela galonstället och dessutom täckt av sand. Hon sitter i en vattenpöl och leker när jag hämtar henne.

När jag väl har fått in henne i bilen är jag blöt, kall och sandig.

På skolan ser det likadant ut, förutom att Vera inte har suttit i någon vattenpöl.

När jag äntligen fått in båda barnen i bilen och är på väg hemåt bannar jag vädret. Som om det skulle hjälpa. ”Det här är vidrigt, vidrigt, vidrigt”, säger jag. ”Jag hatar det här vädret”.

En stund senare är jag på nedervåningen i radhuset och lagar mat. Barnen leker på rummet en trappa upp. Plötsligt hör jag ett högt ljud som påminner om någon som hamrar. Jag springer upp.

På golvet sitter Greta. I handen har hon en liten plastsäng, som vanligtvis brukar stå i dockhuset.

”Jag hatar den där här”, säger hon och bankar den i golvet.

Vera sitter på skrivbordet och tittar ut på snön som faller.

”Det är vidrigt, det här vädret”, säger hon.

Jag drar efter andan, för att säga något vuxet och förståndigt om att vara försiktig med orden.

Men så släpper jag ut luften, backar ut ur rummet och går ner igen. Tillsammans med skammen. Och min stora mun.