Sentimentalitet kommer i små doser

Först: medlemmarna i barnkören vandrar in i kyrkan två och två, hand i hand. Greta tittar lite blygt under lugg och det är så fint att jag bokstavligen blir tvungen att svälja för att inte börja gråta. Sedan sjunger de Det lilla ljus jag har entusiastiskt, som bara fyraåringar kan göra. Jag sväljer och sväljer.

Sedan: när kören reser sig för sjunga en andra omgång sånger är barnen varma i kläderna. Greta och en jämnårig flicka börjar kittla varandra och skratta högt, medan de andra barnen står och sjunger. Som ljus. Inom mig börjar jag bubbla av föräldrailska och vill dumspringa fram och förmana.

Men jag låter bli. Jag tar två djupa andetag istället. Det är faktiskt inte mitt ansvar att hålla ordning på kören.

Och så vet jag någonstans att det ju är den där första, fina bilden som kommer att dröja sig kvar i minnet.