En pappas löften

Älskade barn,

i år, 2009, lovar jag att:

- vara lite mindre arga pappan. Ni ska inte behöva höra mig morra eller skrika eller se mig bita mig i handen. Så mycket. Kanske.

- försöka stå emot ert tjat lite bättre. Vad ska det bli av er om jag fortsätter skämma bort er på det här sättet? Och jag måste sluta gå med på att köpa er ett tuggummi bara för att komma bort från tidningshyllan. Ni kommer att sluta som bilförsäljare annars.

- bli bättre på att komma ihåg matsäck och gympapåse och sådant. Och att faktiskt läsa vad som står i de där veckobreven som kommer från skolan. Och att inte glömma bort när det är föräldrafika på dagis.

- hitta och lösa den matematiska formeln för tålamod.

- strunta lite mer i min dator och ägna den tiden åt er istället. Det finns ju redan så många timmar då ni är på skolan eller dagis eller när ni sover. Då kan jag ju sitta där och röra på fingrarna, som ni säger att jag gör, då jag själv hävdar att jag jobbar. Resten av tiden är ju vår!

- sluta drabbas av akut tristess så fort vi närmar oss en lekpark.

- att jag ska komma ihåg att ge er veckopengen jag har lovat er. Jag glömmer det jämt. Förlåt. Påminn mig.

- att försöka bli en sådan där pappa som kan laga cykelpunktering, bygga kojor och laga dörren till lekstugan när det behövs. Vi kan inte alltid vänta på att farfar eller morfar ska komma på besök. Men jag ska också fortsätta att vara en pappa som gillar att läsa böcker med er, strosa omkring på stan och prata och titta på spännande saker eller baka bullar.

- sluta spela jazzpiano på era magar och ryggar för att ni ska vakna på morgnarna. Om ni lovar att gå och lägga er tidigare.

- försöka övertala er mamma om att vi ska skaffa ett småsyskon till er. Även om det så innebär att vi måste köpa en katt också.

Och så lovar jag er, naturligtvis, all den kärlek mitt hjärta kan frambringa.

Gott nytt år!

(Krönika i VLT 12 januari 2009)