Nummer tre
Vera drömmer om en hund. Hon ska klappa dem alla, gärna ha dem i famnen. Hon säger tillgjort ”åhhh” och får något väldigt ömt i blicken när hon ser en bild på en hund.
Och så ofta hon kommer åt tjatar hon om att vi ska skaffa en egen hund.
Det är egentligen inte så mycket som skiljer Veras intresse för hundar som min kärlek till bebisar.
Det är barn överallt i min omgivning just nu. Hugo, Folke och Ture har nyligen trätt in i gemenskapen. På min arbetsplats har det fötts och ska strax födas bebisar. Bara häromdagen fick vi se en av våra bästa vänner visa upp sin stolta mage.
I min kropp finns det gener eller hormoner eller något annat som jag inte visste att jag hade. Och de skriker.
Efter barn.
De säger "jag vill också vara med om det där en gång till, snälla bara en gång till?".
Min längtan är inte enbart egoistisk. För det vore så roligt att få se mina barn bli storasyskon. Det vore roligt att få testa hur det är att vara fem i familjen.
Utan att ha en aning om hur det skulle påverka vårt liv vet jag att det skulle funka. Egentligen var jag inte särskilt förberedd på att bli pappa första gången, än mindre att bli tvåbarnspappa. Och så värst mycket klokare vet jag inte om jag har blivit sedan jag för första gången höll Vera i min famn.
Men vi kastade oss in i det. Och vi har ännu inte blivit utkastade.
Och den viktigaste lärdomen jag dragit av sju års föräldraskap är den enklaste: det funkar. Även en bortkommen småfuskare som jag kan få bitarna i det stora pusslet att hamna på rätt plats. Även en självupptagen och rätt försiktig person som jag kan känna gränslös och ovillkorlig kärlek till ett barn. På samma sätt som jag uppmanar mina barn att det inte finns något de inte klarar av att göra börjar jag tro detsamma om mig själv.
Och på samma sätt som Vera är ovetandes inför hundpåsar, avmaskning och veterinärbesök så har jag på något sätt nollställt minnet när det gäller vaknätter, kolik och femminutersmetoder.
Jag minns bara det fina, det stora och det magiska. Jag minns doften och jag minns den totala känslan av lycka som det innebär att stå där och hälsa en liten människa välkommen till livet.
Vi sitter lite i samma båt, jag och Vera. För hon kan fatta beslut om att skaffa hund lika lite som jag kan bestämma mig för att skaffa ett barn till.
Det är ett kollektivt beslut. Och kollektivet är inte helt enigt.
Vi måste nog jobba lite på vår övertalningsteknik, jag och Vera.
(Krönika ur dagens VLT)
Och så ofta hon kommer åt tjatar hon om att vi ska skaffa en egen hund.
Det är egentligen inte så mycket som skiljer Veras intresse för hundar som min kärlek till bebisar.
Det är barn överallt i min omgivning just nu. Hugo, Folke och Ture har nyligen trätt in i gemenskapen. På min arbetsplats har det fötts och ska strax födas bebisar. Bara häromdagen fick vi se en av våra bästa vänner visa upp sin stolta mage.
I min kropp finns det gener eller hormoner eller något annat som jag inte visste att jag hade. Och de skriker.
Efter barn.
De säger "jag vill också vara med om det där en gång till, snälla bara en gång till?".
Min längtan är inte enbart egoistisk. För det vore så roligt att få se mina barn bli storasyskon. Det vore roligt att få testa hur det är att vara fem i familjen.
Utan att ha en aning om hur det skulle påverka vårt liv vet jag att det skulle funka. Egentligen var jag inte särskilt förberedd på att bli pappa första gången, än mindre att bli tvåbarnspappa. Och så värst mycket klokare vet jag inte om jag har blivit sedan jag för första gången höll Vera i min famn.
Men vi kastade oss in i det. Och vi har ännu inte blivit utkastade.
Och den viktigaste lärdomen jag dragit av sju års föräldraskap är den enklaste: det funkar. Även en bortkommen småfuskare som jag kan få bitarna i det stora pusslet att hamna på rätt plats. Även en självupptagen och rätt försiktig person som jag kan känna gränslös och ovillkorlig kärlek till ett barn. På samma sätt som jag uppmanar mina barn att det inte finns något de inte klarar av att göra börjar jag tro detsamma om mig själv.
Och på samma sätt som Vera är ovetandes inför hundpåsar, avmaskning och veterinärbesök så har jag på något sätt nollställt minnet när det gäller vaknätter, kolik och femminutersmetoder.
Jag minns bara det fina, det stora och det magiska. Jag minns doften och jag minns den totala känslan av lycka som det innebär att stå där och hälsa en liten människa välkommen till livet.
Vi sitter lite i samma båt, jag och Vera. För hon kan fatta beslut om att skaffa hund lika lite som jag kan bestämma mig för att skaffa ett barn till.
Det är ett kollektivt beslut. Och kollektivet är inte helt enigt.
Vi måste nog jobba lite på vår övertalningsteknik, jag och Vera.
(Krönika ur dagens VLT)
Skrivet av Fredrik - 19:53
Kommentarer: 3
Hej Fredrik
Martina här, din kusins sambo(Per)vi är inne och kikar på din blogg titt som tätt och jag tänkte komma men en lite ful fråga!
Jag har själv en blogg och funderar på en lite tävlig, och då jag tycke om din bok väldigt mycket så ville jag kolla om kanske du ville bidra med en bok som priset i tävligen?
Hoppas ni får en fortsatt fin vecka, och att både du och Vera får som ni vill. Kanske en lite vovve och en lite lillebror funkar för resten av familjen ;)
MvH Martina Per och Vega
Ja, visst var Välkommen till det nya livet bra!
Trean är ett statement sa en kompis när vi väntade vår trea, jag är än idag lite osäker på vad han menade, men jag har aldrig ångrat trean. Visst, jag hade glömt hur det var att inte få sova, hur det var att aldrig ha en sekund för mig själv, det jag kom ihåg var hur underbart just mina barn luktar när de borrar in huvudet vi min haka och litar på att jag ska ta hand om dem. Och det räcker.
Lycka till med treövertalningen, och till skillnad från hundar så växer barn upp och blir väldigt självständiga med tiden.
må gott
Per
Bra argument Per, det där med hundar. Även om jag tror att Veras odds är sämre än mina när det handlar om övertalning...
Men visst är det bara det fina och lätta man minns. Men jag står rustad inför tusen vaknätter, om så skulle krävas (vilket är jättelätt att skriva på en blogg, men sannolikt svårare i verkligheten).
Och bra idé med boktävling, Martina. Mejla mig på fredrik(at)emden(punkt)se så styr vi upp det.
Skicka en kommentar
<< Hem