Vad ska man tro?

Först studsar de omkring som små gummibollar, till synes hur friska som helst. Och då tänker man att de nog är friska nu och att det nog är dags för skola/dagis i morgon.

Men så frågar man hur de mår och de förvandlas till små åttioåriga gummor, som stapplar omkring med krokig rygg och handen för pannan och säger "jag mår så dåååååååligt".

Och då vet man varken ut eller in.

Fast man misstänker ut. Att de ska gå till skola/dagis i morgon. Och så ångrar man att man ställde frågan. För tre minuter senare studsar de omkring som små gummibollar igen, till synes hur friska som helst.

Men så plötsligt stannar den ena upp, blir vit i ansiktet och låter dagens lunch spridas över köksgolvet.

Och så får man meddela jobbet att man nog blir hemma åtminstone en dag till.

Vad kan vi lära oss av det här? Går det att lära sig något av det här?