Arboga

Bilden föreställer en polisavspärrning. Innanför det blå bandet syns en liten traktor och en trehjuling på en liten gård som omgärdas av ett omålat staket. Framför ligger två röda bollar.
Jag har sett den flera gånger under det senast året. Leksakerna tillhör två barn i Arboga som berövats sina liv, som de antagligen älskade och fyllde till bristningsgränsen och inte alls var villiga att avsluta.

Men så hamnade de i vägen för ett våldsdåd, så grymt att det inte går att beskriva.

Jag vinglar till.

Frågan "vad är det jobbigaste med att få barn?" ställs då och då. Allt mer sällan, i och för sig, eftersom mina barn börjar bli stora nu, men ibland. Kanske svarar jag "trotsåldern" eller "sömnbristen" eller något annat förutsägbart.

Men trotsåldern och sömnbristen är ju egentligen ingenting. Det är faser. Skitjobbiga när de infaller, absolut, men lätta att skratta åt när man ser dem i backspegeln.

Är det något som är jobbigt med föräldraskapet så är det känslorna. De oförutsägbara, starka och intensiva känslorna. De där som komprimeras till en sekund, fastän de skulle kunna räcka en hel livstid.

Ilska, glädje, kärlek, oro, skam. Allt finns där.

Man kan träna sig till det mesta och avtrubba sig inför nästan lika mycket. Men när det handlar om barnen går det inte att värja sig mot alla känslor.

Så ja, att vara förälder handlar om att vara ett känslomässigt vrak.

Visst skulle det vara skönt att stänga av då och då. Men jag är ändå tacksam för alla de här känslorna och den empatiska förmåga som föräldraskapet har gett mig. Aldrig har jag känt så mycket ilska och kärlek som jag gjort sedan jag blev pappa.

Och aldrig har jag trott att det var möjligt att sörja två barn som jag inte fick lära känna.

Bilden på traktorn och trehjulingen knuffar fram mig mot kanten till den avgrund som de två barnens föräldrar antagligen står på botten av. När jag vinglar till kan jag ana hur det känns, hur de har det.

Och så tänker jag det förbjudna: tänk om bilden hade varit tagen hemma hos oss? Tanken på detta hemska brott och all den sorg som följer i dess spår får mig att växa lite som människa. Den får mig att vilja göra något.

Den får mig vilja stå upp för mina barn ytterligare lite till.

Tack gode Gud för att jag aldrig blir avtrubbad.

(Krönika ur VLT)