Förälderns livlina
Lite oväntat springer jag på en gammal kompis som jag känner sedan skoltiden. Vi har egentligen aldrig umgåtts, men han dyker upp i en tid när jag känner att det kanske inte vore så dumt med lite ny vänskap. I mitt huvud utvecklar vi en varm och fin gemenskap, som förser mig med nya tankar och intellektuell stimulans.
Men det är bara i mitt huvud.
Jag blir glad när kompisen en kort tid senare ringer och föreslår att vi ska se en föreställning. Någon vill dra med sig en 35-årig småbarnspappa ut på stan! Jag säger att jag ska tänka på saken och kolla i almanackan.
Sedan glömmer jag bort det.
Sportlov och sjukdagar och storhandlingar och ditt och datt kommer emellan. När påminnelsen kommer är det redan försent. Kompisen meddelar i ett ödesmättat sms att biljetterna till föreställningen är slut. Han hade väldigt gärna sett den men har inte bokat biljett till sig själv eftersom han inväntat mitt svar, skriver han.
Han gör det retoriska tillägget "jag vet inte om detta är av intresse för dig". Alltså: jag har struntat i honom och jag bryr mig inte.
Den största skillnaden mellan mig och kompisen är också den avgörande. Jag har barn, han har det inte.
Och trots att det bara är ett kort sms så stakar meddelandet ut banan för resten av vår vänskap: gång på gång kommer jag att få be om ursäkt för att livet med barn och familj inte gör mig tillräcklig flexibel eller alert. Gång på gång kommer min vänskap ifrågasättas för att jag inte ringer tillräckligt ofta eller svarar tillräckligt snabbt.
Jag vet det, för det är så det brukar bli när jag försöker sällskapa med några andra än småbarnsföräldrar.
Jag behöver umgås med människor som är lika slarviga, lika disträa och förvirrade som jag. Sådana som tycker att det är okej att man kommer en halvtimme försent till en middagsbjudning, att det är okej att glömma bort att ringa tillbaka, att det är okej att vara lite frånvarande i tanken.
Sådana som inte tar det personligt att jag hela tiden har små bränder att släcka.
Det finns en förståelse mellan småbarnsföräldrar som är unik och som är nödvändig för att det sociala livet ska fungera. Den är småbarnsförälderns livlina.
Se mig som den jag är, inte det jag gör.
(Krönika ur dagens VLT)
Men det är bara i mitt huvud.
Jag blir glad när kompisen en kort tid senare ringer och föreslår att vi ska se en föreställning. Någon vill dra med sig en 35-årig småbarnspappa ut på stan! Jag säger att jag ska tänka på saken och kolla i almanackan.
Sedan glömmer jag bort det.
Sportlov och sjukdagar och storhandlingar och ditt och datt kommer emellan. När påminnelsen kommer är det redan försent. Kompisen meddelar i ett ödesmättat sms att biljetterna till föreställningen är slut. Han hade väldigt gärna sett den men har inte bokat biljett till sig själv eftersom han inväntat mitt svar, skriver han.
Han gör det retoriska tillägget "jag vet inte om detta är av intresse för dig". Alltså: jag har struntat i honom och jag bryr mig inte.
Den största skillnaden mellan mig och kompisen är också den avgörande. Jag har barn, han har det inte.
Och trots att det bara är ett kort sms så stakar meddelandet ut banan för resten av vår vänskap: gång på gång kommer jag att få be om ursäkt för att livet med barn och familj inte gör mig tillräcklig flexibel eller alert. Gång på gång kommer min vänskap ifrågasättas för att jag inte ringer tillräckligt ofta eller svarar tillräckligt snabbt.
Jag vet det, för det är så det brukar bli när jag försöker sällskapa med några andra än småbarnsföräldrar.
Jag behöver umgås med människor som är lika slarviga, lika disträa och förvirrade som jag. Sådana som tycker att det är okej att man kommer en halvtimme försent till en middagsbjudning, att det är okej att glömma bort att ringa tillbaka, att det är okej att vara lite frånvarande i tanken.
Sådana som inte tar det personligt att jag hela tiden har små bränder att släcka.
Det finns en förståelse mellan småbarnsföräldrar som är unik och som är nödvändig för att det sociala livet ska fungera. Den är småbarnsförälderns livlina.
Se mig som den jag är, inte det jag gör.
(Krönika ur dagens VLT)
Skrivet av Fredrik - 22:24
Kommentarer: 2
Det är lite trist att familjen blir ett sätt att skylla ifrån sig. Att det liksom är barnens fel att man är disträ och glömsk. Vill man så kan man ju även med barn och familj. Det krävs lite mer planering dock!
Visst, planering är (nästan) allt. Föräldraskapet har gjort mig till fullblodslogistiker.
Men det är ju sällan som planen hinner huggas i sten. Kanske är det annorlunda för andra, men hos oss känns det som att det oförutsedda är regel snarare än undantag. Hur planerar man för barnens sjukdagar? Eller, som för att ta ett aktuellt exempel, när man behöver en snabb tandläkartid för att barnet har åkt skidor in i ett staket? Det är när planen spricker som jag tappar greppet en smula. Det är där förvirringen föds.
Och det är då jag behöver förståelse, inte krav på att jag ska vara en korrekt vän som håller mig till den ursprungliga planen eftersom jag lovat det.
Jag skulle aldrig skylla ifrån mig på barnen. Eller familjen. Det som händer händer; det blir varken bättre eller sämre av att en syndabock utses. Och det säger ju sig självt att det inte är barnens fel att de bli sjuka. Det är inte deras fel att de drömmer mardrömmar och inte kan sova.
(Jag skulle möjligen - i ett svagt ögonblick, när jag vabbar, har en viktig deadline på jobbet, kylskåpet är tomt och bilen går sönder samtidigt - skylla på det nya livet. Men det skulle ju också falla rätt platt till marken.)
Att det inte finns någon syndabock betyder däremot inte att jag är oberörd av det som händer; att jag bara kan skaka av mig det och återgå till planen. Allt detta brandsläckande gör mig slarvig, glömsk och disträ. Och jag blir trött om jag inte sover på natten.
Det är då jag behöver få vältra mig i min omgivnings förståelse. Någon som klappar mig vänligt på axeln och säger ”det är okej, jag vet hur det är, det här löser sig”.
Klart det var respektlöst av mig att glömma bort min kompis. Klart jag fattar att han blev besviken. Klart att jag bad om ursäkt.
Det är möjligt att ursäkten godtogs. Men någon förståelse fick jag inte.
Och det är svårt att bygga en relation mellan två människor där en ömsesidig förståelse saknas.
Skicka en kommentar
<< Hem