Leia var är du?

Det var strax före Veras första födelsedag. Hela familjen var på Åhléns och för att leta efter present. Vi hade bestämt att Vera skulle få ett gosedjur och att det var lika bra att hon själv fick välja ett.
Hon bestämde sig snabbt, där hon satt i vagnen och tittade. En liten hand pekade på en en brun tyghund.
Hon valde dig.

Det var jag som döpte dig till Leia. Efter rymdprinsessan, förstås. Det var ett av de där många namnen som hade strukits från listan över tänkbara namn till Vera.

Du blev snabbt en favorit. Många gosedjur sökte sig till Veras famn och alla fick mycket kärlek, men bara ett fick stanna kvar.

Du.

Du var med överallt. Du var med på Veras första dagisdag och nästan alla efter den, du har varit med på alla resor och utflykter vi har gjort, du har varit med när vi har suttit i soffan och myst. Du finns till och med porträtterad på omslaget till min bok. Du har varit till tröst när Vera har varit ledsen, du har varit den enda som förstår henne när hon har varit arg, du har varit hennes kompis när hon har varit ensam.

Alltid där.

Kanske inte riktigt alltid, förresten. För du har försvunnit många gånger. En gång övernattade du på ICA i Askersund, en gång hittade vi dig nedstoppad i ett järnrör utanför Veras skola, många gånger har du trillat av cykeln när vi gjort utflykter.

Men du har kommit tillbaka.

Så nog trodde vi att du skulle komma tillbaka även den här gången. Men nu har det gått drygt en vecka sedan du försvann. Antigen försvann du i Aspuddsparken, på väg till t-banan eller på t-banan. Ingen vet riktigt.

Vi har satt upp lappar med din bild på. Några har ringt, men ingen har egentligen hittat dig. I lördags satt jag och väntade i en och en halv timme på en tjej som hette Lina som bodde på Hövdingagatan och vars lillasyster hade hittat en hund som liknade dig. Jodå, den hade ett öra som stod upp och ett som låg ner, jo den var brun, sade hon i telefon.

Hoppet tändes.

Men Lina på Hövdingagatan dök aldrig upp. Och telefonnumret som hon hade uppgett gick till någon helt annan som inte hade en aning om varför jag ringde. Ganska elakt, eller hur?

Vera saknar dig. Det syns, även om hon inte pratar så mycket om dig. Hon grät mycket i början, men nu är hon mest tystlåten. På kvällarna ligger hon i sin säng och kramar hårt om Båtsman, som gör sitt bästa för att fylla hålet efter dig.

Även jag saknar dig. Dels för att du alltid har varit här. Tusen gånger har jag gått och letat efter dig, antingen när Vera ska gå och lägga sig eller när vi ska i väg till dagis eller liknande. Du är en institution i vår familj.

Men också för att du har gett mig möjlighet att få se min dotters känslor lite från sidan. Genom all den omtanke Vera har ägnat dig har jag förstått hur mycket kärlek hon besitter. Ni har varit ett vackert par.

Jag vet. Du är ett gosedjur. En dag hade dina dagar varit räknade och Vera skulle hitta något nytt att kanalisera sin kärlek och sin omsorg på.

Men de dagarna ligger fortfarande i framtiden. Du kan väl komma tillbaka?