Tillbaka till dåtiden

"Du bodde på ett slott och jag var din katt"
Varje dag får jag förmånen att lyssna på en kavalkad av berättelser. De är utan början och utan slut och tar vändningar som man inte tror är möjliga.
Förutom att det är både fantastiskt och praktiskt att ha två barn som tycker om att leka med varandra – och därmed nästan alltid har sällskap – så är det fascinerande att få sugas in i deras värld av berättelser.
"...och jag hade ingen mamma och ingen pappa och du hade tagit hand om mig när jag var nyfödd och..."
De har fyllt min tillvaro i flera år, de här berättelserna.
"...och jag åt bara mjölk ur en särskild skål och den var magisk och..."

Men varför talar barn i imperfekt när de lekar sina fantasilekar? "Du gjorde", "du sade", "du ville".
Det är ett högst ovetenskapligt påstående – grundat på ett underlag bestående av blott två barn samt ett gäng av deras polare – men jag vågar ändå generalisera: barn talar i imperfekt när de leker.
Sätt dig i en lekpark eller på ditt barns rum och lyssna.
Allting hände då, inte nu.
"...och när jag drack ur skålen så fick jag magiska krafter och..."

Det kräver inte sin Sherlock Holmes att lista ut hur det ligger till. Imperfekt är sagans tempus. En riktig saga ska inledas med orden "det var en gång" och sedan fortsätta som en lång redogörelse för något som hände för länge, länge sedan, i ett land långt, långt borta. Innan den avslutas med "och så levde de lyckliga i alla sina dagar".
Så när mina barn leker sina fantasilekar tar de hjälp av språket för att krypa in i sagans värld.
Med ord och fantasi bygger de jättelika slott, får övernaturliga krafter och upplever fantastiska äventyr.
Det är en vacker tanke.

Det paradoxala är ju att barn är ju själva definitionen av presens, av nutid. Det finns inget som är så mycket här och nu som ett barn. Barnet föraktar begreppet "sedan", som ju allt för ofta blir den vuxnes svar på frågan "när?".
Och det glömmer lika fort det som var alldeles nyss, att det ramlade och slog sig, att det var argt, att det var kissnödigt.
Kanske är lekens imperfekt deras sätt att få vila en stund från nuet?
Vi vuxna kanske borde lära oss det av våra barn.
Och sedan leva lyckliga i alla våra dagar.

(Krönika i VLT, den 17 augusti. Min sista krönika för Barnen & vi.)