Egotrippen

"Jaså, du ska göra en egotripp?", säger vännen och trebarnspappan. Han menar inget illa. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite förnärmad. Och rätt rejält ansvarslös.
För ingen normal ansvarstagande pappa skulle väl komma på tanken att åka till Berlin i tre dagar bara för att gå på en konsert?
Jo jag.

Det finns de som hävdar att hela pappaskapet är ett enda långt smitande. Att vi pappor bara spelar golf, åker på weekend med grabbgänget och går på ishockey. Vi prioriterar våra jobb och tar eventuellt ut föräldraledighet om det råkar sammanfalla med de olympiska spelen eller fotbolls-VM.
Jo, jag överdriver kanske en smula. Och det är förmodligen inte bara pappor som då och då känner sig som smitare.
Finns det någon förälder som känner sig tillräcklig och som tycker att barnen eller hemmet ägnas tillräckligt mycket tid?

Jag gör egotrippen emellanåt. Jag spelar inte golf och prioriterar inte heller några idrottstävlingar, men har en av mina käraste vänner i musiken. Att stå framför en scen, se ett band spela och få kroppen fylld av ljud och toner är en viktig energikälla.
Jag går från en konsert med lite lättare steg och lite rakare rygg.

Egotrippens kärna är rätt enkel: jag tror att jag blir en bättre förälder om jag då och då får vara för mig själv. Att jag genom att vara lite självisk en stund blir lite bättre på att vara osjälvisk resten av tiden. Att jag genom att vara borta från barnvärlden en stund kan bli lite mer närvarande när jag kommer tillbaka.
Det betyder dock inte att egotrippen är lätt.
Först och främst kräver den naturligtvis en förstående partner, som förstår vitsen med en egotripp och som gärna då och då själv gör en.
Men så kräver den träning. För att vara förälder utan barn kan ibland vara som att möta en polisbil på gatan eller att gå genom säkerhetskontrollen på en flygplats.
Man känner sig alltid skyldig.
Om min egotripp ska bli lyckad måste jag bli bättre på att be det dåliga samvetet hålla käften.
Och sluta be om ursäkt för att få egen tid.

(Krönika i VLT den 15 juni)