Klockan-fem-tröskeln

Så står jag här igen. Klockan närmar sig fem och jag har hämtat barnen från skolan och dagis. Alla är glada, alla är friska, inget är fel, allt är bra.
På diskbänken framför mig har jag maten som jag ska tillaga. Jo, det finns en plan. Jag har till och med en reservplan, om det skulle knipa.

Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång så står snart maten på bordet. Sedan ska vi titta på Bolibompa och göra läxor, borsta tänder och sedan gå och lägga oss i tid. Amen.

Men så blir jag stående här. Stilla. Tyst. Jag tittar på maten. Och rör inte en muskel.
För jag orkar inte.
Åh nej, jag har fastnat på klockan-fem-tröskeln.

Den finns här varje dag. Tricket är att inte känna efter, att bara fortsätta rusa. Är bara tillräckligt högt tempo brukar man kunna passera den utan att lägga märke till den.
Det blir möjligtvis en liten dunk, men inget mer. Man fortsätter att springa utan att reflektera.

Ända in i kaklet skulle det kanske heta på sportspråk.

Men det är när jag – som nu – sänker tempot ett ögonblick som tröttheten hinner ikapp, lägger handen på min axel och tvingar mig att stanna. Det är då jag fastnar på tröskeln. Och det tar en evighet att klättra över den. När jag väl befinner mig på andra sidan har redan Bolibompa börjat och barnens hunger övergått till trötthet. Middagen blir en enda lång förhandling. Tandborstningen blir ett krig. Läxläsningen blir... ingen läxläsning.

Det spelar ingen roll om barnen är två, fyra eller åtta år gamla. Klockan-fem-tröskeln har funnits där varje dag.

Ge mig kraft. Ge mig inspiration.

Ge mig en pizza med gratis hemkörning.