Jag är han

Greta hostar och snorar och gråter. Jag vaknar med ett ryck och springer in till hennes säng och tar upp henne i min famn.
Men jag är inte den som ska lotsa henne tillbaka till sömnen, anser hon.
”Maaaaamma”, skriker Greta ilsket och sprattlar med hela kroppen.
Jag försöker vagga henne i famnen, men både skriken och sprattlandet tilltar.
Jag ger henne favorithunden Frans, som sekunden senare flyger i en bana över rummet med imponerande hastighet.
Jag börjar sjunga och gestikulera: ”I ett hus vid skogens slut, liten tomte tittar…”.
”Inte sjunga, inte sjunga”, avbryter Greta innan hon på nytt börjar yla efter mamma.

Till slut, efter ungefär 18 timmar och 47 minuter sett ur en förkyld tvåårings perspektiv, uppenbarar sig mamma. Greta kastar sig över i hennes famn och tystnar omedelbart.
Efter några sekunder tar hon tummen ur munnen, pekar på mig och säger:
”Han får inte vara här”.

Aj.

Jag och Cathrin tittar på varandra. ”Kallade hon mig för ’han’?”, frågar jag.
Jag har blivit reducerad till tredje person.
Greta tar till orda innan Cathrin hinner svara, fortfarande skitförbannad.
”Pappa får inte vara här”, säger hon.
Tack, det lät lite bättre.
Jag lommar ut genom dörren, tillbaka mot min säng.
Ett litet erkännande är också ett erkännande.

Kaféromantik

I en dammig mapp i datorn hittade jag den här texten. Den skrevs tre månader efter att Vera föddes, alltså alldeles i början av det nya livet. Den fanns med när jag började leka med tanken på att sammanställa mina texter till ett bokmanus, men ströks sedan eftersom nostalgikvoten redan var full...


Jag rör om i min cafe latte. Den är halvdrucken och ljummen och ser motbjudande ut. Jag tittar på klockan. Tre minuter har passerat sedan förra gången jag tittade. Vi har varit här inne i en halvtimme.
Jag brukade tillbringa min fritid här. På kaféer, konditorier och barer. Större delen av mitt sociala liv utspelade sig över en kopp kaffe. En latte eller en cappuccino, gärna ackompanjerat av ett bakverk eller en smörgås med fet fyllning, fanns alltid med då världsproblem löstes, rykten diskuterades och konserter och skivor recenserades. Ibland satt jag ensam och läste en bok, men oftast var det stora gäng som trängdes runt bordet.
Alltid, alltid fika.

Det finns något skönt och kravlöst att träffas på lokal istället för hemma. Man slipper köpa fikabröd, man slipper städa, man slipper sitta och vänta på att gästerna ska gå då man ledsnat på umgänget. Dessutom ledsnar man inte lika lätt i en bar eller på ett fik, eftersom man i brist på roligare samtalsämnen alltid kan kommentera människorna runt omkring.
Under mina koffeinstinna år som kafébohem vande sig vänkretsen av med att träffas i våra respektive hem, vilket var praktiskt eftersom få av oss hade någon fast hemvist. Vi hyrde rum, lägenheter i tredje hand eller bodde tillfälligt hos vänner. Fiket blev en fast punkt. Jag har fortfarande inte satt min fot i många av mina närmsta vänners hem.

Men nu har kafélivet vänt mig ryggen. Det känns som något avlägset och främmande, likt en annan kultur. Jag försöker finna den där hemkänslan, men känner mig likväl som en utlänning i ett främlingsfientligt land.
Desperat försöker jag komma på något att prata om.
Det är det där barnet, tänker jag. Varför måste man bli så här rastlös bara för att man har blivit pappa?

Jag har ju längtat efter att få drömma bort några timmar i goda vänners lag vid ett bord på ett kafé. Och nu får jag chansen. De andra som sitter här inne ser unga, obekymrade och ostressade ut. Deras kaffe ser mer välsmakande ut, det ser gott ut när de röker och deras samtal verkar roligare.
Nej, vi kanske skulle tänka på refrängen, säger jag till kamraten. Två minuter senare går vi ut genom dörren, skiljs åt och åker hemåt. Kvar står min halvdruckna cafe latte.

Mors dag

Jag sitter vid datorn och läser allt jag kan hitta om mordet på den 12-åriga flickan i Västerhaninge. Tårarna har trillat ner för mina kinder, men ju mer jag läser desto svårare blir det att förstå. Tragik kan vara så kolossalt abstrakt.

En man dödar sin 12-åriga styvdotter och våldtar styvdotterns kompis. Inför ögonen på sin 6-årige son. Det finns inga ord för hur fel och hur sorgligt det är.

Några meter från där jag sitter springer barnen omkring. Det är mors dag i dag och de leker med kartongen och omslagspappret från presenten som deras mamma har fått några timmar tidigare. Och så sjunger de – precis som de gjorde då modern uppvaktades på sängen i morse – ”ja må ja leva, ja må ja leva” och jag tittar på dem och känner hur tårkanalerna öppnas ännu en gång.

Ja må de leva.

Forever young

Vi överens om att det är outgrundligt boring att storhandla, jag och döttrarna.
Det spelar ingen roll att man är världens duktigaste och har suttit nästan stilla i den här förarhytten längst fram på kundvagnen i lite mer än en halvtimme. När vagnen står stilla vid kassorna är det i det närmaste omöjligt att övertygas om poängen med att sitta still på sin bak. Myrorna i benen har bara ökat i antal och nu måste de skakas av. Gärna med en rask språngmarsch över betonggolvet.
Jag nästan slänger upp varorna på bandet. Blöjor, magnumförpackning med köttfärs, lördagsgodis, mjölk, fil, bananer i massor, hushållspapper i ännu större mängd.
Barnen springer omkring som om marken under deras fötter brann.
Snabbt säger jag ”hej” till kassörskan, samtidigt som jag försöker lokalisera tjejerna.
Jag hör min egen trötta röst ropa efter dem medan jag börjar packa i kassarna. Då och då får jag lyfta ned Greta från disken där varorna samlas.
Bandet matar fram nya varor och kassörskan väger grönsaker och knappar in koder.

När till slut varuflödet börjar sina vänder jag mig mot kassörskan för att få betala. Jag sträcker fram mitt betalkort och väntar på att hon ska ta emot det, samtidigt som jag tvingar på Vera hennes stövlar, som hon har sparkat av sig.
Men istället för att avsluta affären tittar kassörskan på mig och frågar om jag har legitimation.
”Va?”, säger jag. Behöver hon det för att kolla att det verkligen är mitt betalkort? Skulle det saknas pengar på det så kan hon ju inte veta det än, eftersom hon ännu inte har dragit det. Hörde jag rätt?
”Jag vill se din legitimation”, säger hon igen.
Jag tittar oförstående på henne och säger ”jaha…?”.
”Ja, du har köpt folköl”, säger kassörskan. ”Jag måste få se ditt leg.”
Jag tittar på mitt berg av varor. Och ja titta, där står två flaskor med Heineken, inklämda mellan köttbullarna och korvbröden.
Men vänta lite. Hur gammal måste man egentligen vara för att få köpa folköl? Är det inte tjugo? Nej förresten, det är ju artonårsgräns på det.
Arton. 18. Det har jag inte varit på fjorton år.
”Du skämtar”, säger jag.
”Nej”, säger kassörskan.

Jag har accepterat att jag fortfarande ser rätt ung ut. Det har jag alltid gjort och det har inte alltid varit så kul, i synnerhet inte i tonåren. Men nu, på god väg in i medelåldern, är det ju skönt att slippa betraktas som gubbe. Så jag brukar fnissa och känna mig lite mallig när jag emellanåt får visa legitimation på Systembolaget.
En gång var det en vakt i en dörr till en bar som sade att jag ”ska vara glad för mina Michael J Fox-gener”.
Men i en bar eller på Systembolaget är jag ju bara jag. Det är jag, mina kläder, min frisyr, min uppenbarelse.
Här, i den här miljön, är jag något annat. Här innefattas ju min identitet av de två barnen, som för tillfället är överallt utom vid min sida. Och så all Svensson-mat, som kommer att kosta mig åtminstone tusen spänn. Ibland försöker jag göra motstånd mot vuxenvärlden, det ska jag erkänna, men här kan inget i världen dölja det faktum att jag är en familjefader. Jag står liksom med brallorna nere.

Vera har tagit sig upp på förarhyttens tak, så jag överräcker snabbt mitt körkort till kassörskan innan jag med barska armar lyfter ner den sprattlande fyraåringen. Sedan hindrar jag Greta från att välta min halvfulla pappkasse.
”Du får ta det som en komplimang”, säger kassörskan och ger mig körkortet tillbaka.
Nej, det här är ganska långt ifrån en komplimang, tänker jag. Det är dumhet.
Inger jag ett så omoget intryck? Är det för att jag har så dålig kontroll över mina barn som jag framstår som en sjuttonåring?
Eller menar du verkligen att jag skulle låna två barn, plåga mig igenom din dumma affär och köpa en massa blöjor och family pack bara för att få komma åt två flaskor folköl? Va?
Men jag säger inte det.
”Ja, jag får väl göra det”, säger jag istället och suckar.
Sedan packar jag ihop resten av varorna, lyckas få på barnen de kläder de slängt av sig och hitta deras gosedjur innan jag tvingar in dem i kundvagnens förarhytt.
På vägen ut mot parkeringen kväver jag impulsen att springa tillbaka och fråga ut kassörskan om vad hon egentligen tänker när hon ser mig.
Ibland vore det skönt att få bli betraktad som vuxen. Bara någon gång.
Undrar om jag skulle klä i skägg?

Glassbilen

Det som hade började illa och sedan blivit ännu värre hade nu ordnat upp sig. Döttrarnas usla humör hade långsamt blivit bättre.
Nu stod vi vid gungställningen och skrattade tillsammans.
En halvtimme tidigare hade jag fått höra att jag lurade Vera och att hon inte ville bo med mig, för att hon inte fick följa med sina kompisar hem från dagmamman. Medan jag hade lirkat ur henne ur kompisarnas mammas bil, som hon tagit sig in i och ockuperat, stod Greta och skrek bakom mig, arg för att jag inte kunde bära henne.
När vi sedan hade kommit hem hade Vera sprungit sin väg, bort från mig, vart som helst. Greta hade valt den motsatta riktningen och sedan gråtit hjärtskärande för att hon inte tillåtits stjäla grannbarnens trehjuling.
Men till slut, på något överjordiskt sätt som jag inte förstår, hade vi återförenats och blivit sams.
Och nu stod vi, som sagt, och skrattade tillsammans. Vårsolen sken på oss och det kändes rätt skönt att vara pappa ändå. Och jag är kanske inte helt kass på det här?

Då.

In på gården rullar en ljusblå skåpbil.
För mitt inre hör jag en slow motion-röst ropa ”neeeeeeej”, som om det vore en gangsterfilm där fienden kommer körande med k-pistar hängande ut genom fönstret och när man kastar sig åt sidan för att finna skydd.
Men det kommer inget kulsprutesmatter.
Istället hörs en välbekant melodi. Tut-tut-tut-tut-tut, tut-tut-tut-tut-tut, tu-tu-tu-tu-tu-tut.
Glassbilen.
Skratten tystnar. Gungandet är plötsligt ointressant. Raska steg styr mot ljudkällan.
Likt råttfångaren i Hameln lockar det eländiga åkdonet och dess tillhörande trudelutt till sig alla barn på gården.

”Snäääääääääällllla”, säger Vera, högst förutsägbart, men väldigt ihärdigt. Greta skriker ”glaaaasssss”, med tårarna rullandes ner för kinderna.

Medan jag rotar efter plånboken, efter att ha förlorat ytterligare en konflikt, tänker jag att det här är en fin metafor över hur livet ser ut just nu. Så fort ett stressmoment är över så inträder nästa. Så fort man har städat så kommer en extern kraft in i tillvaron och förstör ordningen. Så fort man fått upp bilen på vägen så kränger den till och kör ner i diket på andra sidan.

Jag går hem med en låda Päronsplit under armen och två hoppande barn runt mina ben. Jaja, de är åtminstone glada.

Vi måste flytta långt, långt bort till en plats dit inga glassbilar når.

Kuddkrig

Det kliar på min vänstra axel och jag kommer inte åt när jag ligger ner, så jag sätter mig upp i sängen. Jag låter naglarna stilla hudens akuta begär samtidigt som jag tittar på klockan på mobiltelefonen som ligger på nattduksbordet. Den är strax halv två.
Med blicken fäst vid boken jag har i min vänstra hand manövrerar jag sedan ner kroppen i sängen igen.
Men någonting får mig att panikbromsa rörelsen och jag kastar mig reflexmässigt upp igen, som en fjäder. Något ligger i vägen. En yvig, blond kalufs på ett fyraårigt huvud ockuperar min kudde. Hur lång tid tog det att klia sig? Tio, femton sekunder? Det räckte i varje fall för Vera att lägga beslag på mina sista 20 centimeter av sängen. Inklusive kudden.
I den andra halvan av sängen ligger, förutom ett antal gosedjur, Cathrin och Greta och sover tungt. Kören av andhämtningar är egentligen rätt rogivande. Och de här tre sovande tjejerna kan jag ju omöjligen titta mig mätt på.
Men…

Jag suckar, tar min bok och min mobiltelefon och går och lägger mig i Gretas säng.

En kväll på akuten

Vilken styrning, säger killen med tatueringarna tyst till sin flickvän. Fredrik Nilsson har just gjort 4-1 för Färjestad mot Frölunda i SM-finalen i hockey. Flickvännen håller deras dotter i famnen och säger ingenting. Dottern suger intensivt på sin napp och tittar ut i luften med glansig blick. Här finns ytterligare ett par föräldrar med barn. Alla tittar mot tv-apparaten på väggen, men ingen annan än killen med tatueringarna säger något.

Förutom tv:n finns här mängder med leksaker, en stor banan i trä att klättra på och ett gigantiskt akvarium. Luften borde vara full av glada barnskrik och klapprande fotsteg, men det är tyst som i ett bibliotek.

Sällan känns väl meningen med livet så uppenbar som på barnakuten. Här är alternativet till livet så påtagligt, så skrämmande. Alla andra problem blir till små dammkorn under de landstingsblå skoöverdragen. En SM-final i ishockey känns väldigt obetydlig. Vem bryr sig om en styrning upp i krysset?
Meningen med livet måste vara att leva.

Greta har satt en bit morot i halsen och vi misstänker att hon inte har fått upp allt, eftersom hon blivit onormalt loj och dessutom dreglar som om hon just var på väg att få sina första tänder. Både vår vän Rebecka, som är sjuksköterska, och sjukvårdsupplysningen har uppmanat oss att uppsöka akuten. Därför sitter jag här i detta väntrum, en tisdagskväll i april. Mamma och storasyster följde med men har nu tagit bussen hem, eftersom väntan befaras bli lång och läggdags sedan länge har passerats.
Alla tankar och funderingar komprimeras till en enda: måtte hon bli bra.
Måtte vi få åka hem tillsammans.
Måtte hon överleva.
Jag skäms för att jag röt så åt barnen när de busade i sina sängar och inte ville sova igår. Jag skäms för att jag stressade på dem i morse. Jag skäms för att jag gick in och kollade mina mejl medan de var ute i sandlådan i eftermiddags.
Jag ska aldrig, aldrig svika dig igen, min vackra dotter.
Fast jag vet att jag ljuger när jag säger så, livet är för uppskruvat och kan inte skruvas tillbaka över en natt, men jag lovar åtminstone att försöka. Du och din storasyster är det viktigaste jag har.

Greta kvicknar till efter en stund och på egen hand höjer hon volymen i rummet. Hon leker med alla leksaker på en gång och betraktar fiskarna i akvariet med högljudd entusiasm. Förmodligen har den där biten i halsen lossnat på egen hand. När min egen oro släpper glömmer jag bort vart vi befinner oss och jag börjar betrakta de andra föräldrarna med mer avspända ögon. Jag till och med fnissar lite tyst åt föräldrarna som fräser irriterat åt varandra i skötrummet. Been there, done that.

Men någon minut senare sätter sig den fräsande pappan bredvid mig på soffan och jag kan höra hur han snyftar. Jag vänder mig om och ser att han har tårar i ögonen. Hans oro är densamma som min för bara några minuter sedan. Avståndet mellan hopp och förtvivlan är inte längre än en sofflängd.
För jag tror inte att hans tårar beror på att han håller på Frölunda.

Gunnar

När jag och Gunnar började jobba med den här sajten tillsammans hade han två barn. Nu är han trebarnspappa. I går morse föddes hans och Rebeckas dotter Julia.

Gunnar och jag lärde känna varandra då våra fruar gick i samma mammagrupp på bvc. I min bok finns ett kapitel där jag beskriver vårt allra första möte. Vilket inte helt oväntat skedde runt en utegrill. Jag kallar honom och de andra bvc-papporna för ”utsvultna fullblodspappor”, eftersom jag ansåg mig vara en klåparpappa medan alla andra var proffs. Självklart skulle de omedelbart genomskåda mig. ”Snart är jag död”, tänkte jag.

I samma text frågar jag mig också om det verkligen går att bygga en vänskap på det slumpmässiga faktum att vi råkar ha fått barn samtidigt.

För några veckor sedan, ungefär fyra år senare, när Gunnar och hans familj var på besök, ställde jag samma fråga igen. ”Nej”, ljöd det rungande svaret. Och nej, alla föräldrar kan inte bli kompisar med varandra bara för att de är föräldrar. Det krävs mer än så. Men barnen är ett sätt att hitta dit.

Stort grattis, Gunnar och Rebecka! Jag hoppas att jag får se underverket snart.

Vårkänslor

Det är fredag eftermiddag och jag promenerar över Hötorget. Jag kånkar på min tunga väska samt ett antal kassar från en hastig shoppingtur. Det är en strålande dag och jag bryr mig nästan inte om att min väska är tung och otymplig och att axelremmen får hela min överkropp att värka. På konserthustrappan smälter ett par hundra glassar i värmen. Människorna har slängt av sig vinterkläderna och verkar vara höga på solsken. Det är en fin dag.

Plötsligt känner jag en hand i min. En mjuk, varm hand. En vuxen hand. Känslan är lika oväntad som behaglig.

Jag vrider på huvudet åt höger och möts av ett vackert leende. Min fru.
Vi har ätit lunch tillsammans. På stan. Utan barn. Det händer nästan lika ofta som Halleys komet passerar jorden. Och nu går vi och håller varandra i handen och det pirrar i magen.

Så skönt det är att ha nära till kärleken.

Bloggbebisen Frank

Igår klockan 15.41 blev Hanna och Lars blev föräldrar för första gången. De fick en liten grabb. En Frank.

En bloggbebis.

Jag har läst Hannas blogg sporadiskt under hennes graviditet och har funnit den rätt kul, dels för att jag känner henne litelitegrann, men främst för att jag känt igen hennes situation.

Men under onsdagen och torsdagen utvecklade sig hennes blogg till något annat: en tvättäkta rysare. Den känns redan klassisk. Hanna satt i sin soffa och rapporterade mellan värkarna, ända tills stunden innan hon åkte till bb. Sedan bloggade hon lite till när hon blev hemskickad igen. Och så åkte hon tillbaka till bb och det blev tyst i vad som kändes som tusen år.

Vi var uppenbarligen rätt många som satt framför våra datorer och följde dramat. Kommentarkorgen fylldes med lyckönskningar och hejarop. Det kändes som att vi gick där och vankade i väntrummet, som en pappa förr i tiden.

Sedan, någonstans runt klockan 18, kom det så till slut en bild på Lars och Frank och kommentarkorgen exploderade i ett fyrverkeri av gratulationer och konfetti, som en virtuell karnveval.

Jag kände mig alldeles matt och lycklig.

Det är kanske bara jag, men att få vara så här nära en förlossning är verkligen som ett rus, som förflyttar mig tillbaka till de två gånger då jag själv beskådat - jo, jag vet, min medverkan har varit passiv och smärtfri, men ändå - hur livet börjar. Det finns inget större. Nope, kan inte komma på något.

Så tack, Hanna och Lars, för att jag fick vara med och förlossningsknarka lite.

Och naturligtvis: Stort grattis!

Ett enda långt grillparty

Maj är ”vi måste ses snart”-månaden. Vi har jobbat bort nästan hela våren, har inte hunnit träffa någon och inser plötsligt att alla vänner strax kommer att skingras för sommaren. Och så bjuder alla in varandra på grillpartyn ingen egentligen har tid med, eftersom alla måste jobba extra mycket för att bli klara innan sommaren. Så att vi kan få vara lediga. Men lusten är större än tiden, lyckligtvis. Grilldoften ligger tung över vuxenvärlden.

”Vi måste verkligen ses”, skriver Malin i ett mejl. ”Allt snurrar så fort och jag menar det från hjärtat varje gång när jag säger det, men shit vad lite man hinner!”

Maj är ett koncentrat av det nya livet.

Välkommen till det nya livet.se

Jag var och handlade på ICA Kvantum i Kungens kurva när Per från förlaget ringde och sade att han ville ge ut min bok.

Det var på något sätt självklart att jag skulle vara just där, mitt i storhandlingens och de billiga blöjornas Mekka, när jag tog emot just det samtalet. För det är ju det här texterna i min bok kretsar kring, hur jag under drygt fyra års tid långsamt har förvandlats till en vuxen person, en kopia av mina föräldrar. Visserligen en lätt uppdaterad kopia, men likväl en människa med ansvar och förpliktelser och känslor och stolthet som jag aldrig ens varit närheten av tidigare.

Jag har blivit förälder.

Välkommen till det nya livet handlar om hur jag har fått lära känna två fantastiska barn och tack vare dem kommit mig själv lite närmare. Och så handlar den om koderna vid föräldramötet på dagis, att klä av sig naken inför andra föräldrar i babysimmets omklädningsrum, att spela favoritplattor för det nyfödda barnet. Och att storhandla. Och rätt mycket annat.

Boken utkommer i augusti.

På detnyalivet.se kommer jag att berätta vad som händer kring boken. Och så kommer jag att försöka redogöra för tankarna hos en tvåbarnsförälder som bor i ett radhus på ett berg och som fortfarande håller på att lära sig att leva det nya livet.

Välkommen.