Semesterstängt

Vi har förmodligen glömt tusen saker. Men det spelar ingen roll. I morgon bitti åker vi mot Nynäshamn för att ta färjan över till Gotland, där vi ska tillbringa två ljuvliga veckor. Inget - inte ens myggor eller regn - kommer kunna hindra oss från att ha en toppensemester.

En rapport kommer i början av juli!

Fästningen Fredrik

Vi svänger in på parkeringen till Zetas trädgård, tätt efter en minibuss. Det är tjockt med bilar och mina ögon letar intensivt efter någon som ser ut att vara på väg. De landar till slut på två föräldrar som håller på att spänna fast barnen i baksätet på sin bil. Jag stannar, börjar blinka och väntar.

I ögonvrån ser jag hur minibussen fortsätter rulla framåt, för att sedan stanna och släppa av en passagerare innan den vänder.

Men precis när familjen är fastspänd och bilen lämnar sin parkeringsplats dyker minibussen upp igen. Och snor min parkeringsplats.

Ilsket hoppar jag på tutan. Och så kliver jag ur bilen och springer fram till minibussen.
”Är det något fel på dina ögon? Såg du inte att jag var på väg in där?”, ryter jag till chauffören, en dålig kopia av Fred Durst - komplett med tribaltatueringar, surfarbrillor, keps och töntskägg - när denne kliver ut.
”Äh, kom igen, jag var ju här först”, säger Fred Durst.
”Vadå, du körde ju förbi och vände där borta”, säger jag och pekar mot andra änden av parkingsplatsen. ”Du hade ju släppt den här platsen”.

Och så säger jag en massa annat opublicerbart, innan jag vänder på klacken och går mot bilen. För säkerhets skull vräker jag ur mig ett ”idiot” på vägen. Med tillhörande svordomar.
Bakom mig hör jag Fred Durst säga ”äh, ta det lugnt, va? Det blir ju en plats ledig där borta”.
Jag är så arg så jag skakar.

Fästningen Fredrik har utsatts för ett angrepp.

Det är naturligtvis inte jag som agerar. Det är någonting inom mig, ett vidunder, som plockar fram en arsenal av mörka känslor och använder en vokabulär som förmodligen färgar min tunga svart.

För några år sedan var jag en lugn person som förmodligen hade jag viftat bort det hela. Jag skrattade åt dem som bara kunde se allvar i uppenbara bagateller.

Nu har jag blivit en av dem.

Visst, någonstans är det väl bra att jag har utvecklat någon sorts beskyddarinstinkt. Ingen rör mig eller min familj. Vem som helst hade kunnat se att det där var min parkeringsplats.

Men samtidigt hatar jag verkligen den där delen hos mig själv som retar upp sig på sådant som är fullständigt irrelevant: andra människors bilkörning, sådana som tränger sig i kön eller dem som inte håller upp dörren när jag kommer med barnvagnen.

Saker som absolut inte för livet framåt, med andra ord. Som en parkeringsplats på en handelsträdgård. Jag trodde att sådant endast var förunnat bittra pensionärer.

Vad är det som har fött detta vidunder? Är det allt stressande? Är det frustration över allt jag skulle vilja göra men inte hinner? Eller är det för att min värld har krympt och blivit så liten som gör att små problem ser ut som stora?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte vill vara en fästning. Jag vill vara ett stort Villa Villekulla-hus, med öppna dörrar och en stor lummig trädgård dit alla är välkomna. Eller så vill jag vara en fyr, med utsikt mot horisonten.

Fred Durst har rätt, det blir faktiskt en plats ledig. Och kolla, den är dessutom ännu närmare entrén än den som han snodde av mig.
I min ilska vänder jag bilen och slinker snabbt in i den tomma luckan.
Mitt framför näsan på en annan bil, som har kommit efter mig.
Jaja, gorma du bara. Men jag har faktiskt förtjänat den här platsen.
Dessutom var jag här först.

Johnny och barnen

Jakten på den perfekta barnskivan pågår ständigt. Barnen verkar aldrig ledsna på sin Astrid Lindgrens-samling, men jag har gjort det för länge sedan. Så jag försöker så gott jag kan plantera lite ny musik hos dem.

När The Johnny Cash Children´s album landar i brevlådan testar jag den omedelbart på den kräsna panelen i bilen på väg hem från dagmamman.

Jag konstaterade själv att det låter ungefär som vilken Johnny Cash-platta som helst från 1970-talet (den här är från 1975), förutom att han sjunger om dinosaurier och björnar istället för Gud, död och spånken. Och den skillnaden är ju svår att avgöra för två svenskspråkiga flickor på två respektive fyra år. Jag menar, han sjunger inte ens med Bolibompa-röst.

Men barnen lyssnar tålmodigt och andäktigt. Greta, som brukar opponera sig mot mina egna musikval genom att yla "Pippi Låååångplump", sitter tyst i sin stol i baksätet.

"Det här var kanske inte så roligt för er", säger jag lite besviket.

Vera svarar inte, utan fortsätter lyssna. När musiken tystnar mellan två låtar tittar hon på mig och säger:

"Men pappa, jag tycker att det där var en fin sång."

Efter det ler jag en hel dag.

Ännu en boendedröm i kras

Greta sover, så jag placerar vagnen så nära ytterdörren som möjligt. Och så säger jag ”hej” till en kostymklädd mäklare och får en lunta papper i handen. Jag kliver in.
Trots att visningen redan har pågått i en halvtimme är det fortfarande fullt med folk inne i huset. Alla går tyst omkring och iakttar husets beståndsdelar med allvarliga ögon.
Det är en jättefin liten sekelskiftesvilla, full av charm, vackra fönster och knarrande golvplankor. Man ser inte vattnet från tomten, men liksom känner dess närvaro i luften. Det är bara några minuters promenad till badplatsen, står det i mina papper. Det är ett sådant här hus vi drömmer om.

Men den där förälskelsen som jag omedelbart kände då jag läste annonsen, byts ut mot besvikelse och uppgivenhet.
Även om vi skulle vilja så finns det inte en chans att vi skulle få det här huset. Det är för fint. Det är för många spekulanter i för fina kläder. Det kommer bli för dyrt. Skulle vi mot förmodan få det här huset skulle vi få äta nudlar och knäckebröd resten av våra liv. Men högst sannolikt är att det kommer någon ung finanshaj och lägger ett bud som är en miljon högre än det näst högsta och betalar kontant med alla pengarna i en kasse.

Bostadsannonserna är vår drog, vår tillflyktsort, i jakten på ett annat liv. Vi har det ganska bra som vi har det, men intalar oss att vi skulle bli ännu lyckligare om vi slapp stressa så mycket, bodde lite närmare naturen och hade lite mindre feta räkningar per månad. Samtidigt skulle vi vilja ha lite närmare in till stan och till barnomsorg. Och så ska det vara bra skolor runt omkring. Helst vill vi ha tunnelbanan strax intill. Och så skulle vi vilja ha det ganska långt till grannarna, för att slippa insyn.
Försök lösa den ekvationen den som kan.

Och fastän jag vet att våra boendedrömmar och vår ekonomiska verklighet aldrig någonsin kommer att kunna mötas och att vårt radhus är fint så kan jag inte låta bli att känna gränslös besvikelse när jag går där tyst genom huset och trängs med alla paren och barnfamiljer.
Ännu en dröm går i kras. Ännu en trisslott som visar sig vara en nit.
På den redan långa listan över intresserade som ligger på köksbordet noterar jag flera namn som jag känner igen från tv och tidningar. Jag suckar tungt och motstår frestelsen att skriva dit mitt namn längst ner.

Istället börjar jag leta efter fel.

Hmmm, ja trappen är väldigt brant. Och så är ju förstås huset lite litet; var ska våra föräldrar bo när de kommer och hälsar på? Och så måste ju fasaden målas om inom säkert tio år. Och det där kaklet; är de som bor här färgblinda eller? Och den där bergknallen på tomten är ju inte direkt barnvänlig.
Jag spatserar omkring i huset med en rynka mellan ögonbrynen och känner mig mer och mer övertygad om att det här lilla drömhuset i själva verket är ett svartbygge som kommer att falla omkull så fort kontraktet är skrivet.
Resonerar alla så här? Är det därför alla är så tysta och ser så allvarliga ut? Kanske. Eller så grälar de med sitt inre om vilken inredningsarkitekt de ska anlita när de har flyttat hit. Eller hur de ska få plats med sin Jeep på den lilla parkeringen. Eller var på tomten de ska anlägga poolen.

Utanför ytterdörren sitter Greta fortfarande och sover i sin vagn, lyckligt ovetande om att hon just har gått miste om ännu en visning av ett hus som hon inte kommer att flytta till. Samtidigt som jag rullar vagnen mot bilen ringer jag Cathrin för att lämna en rapport.
”Nej, det var nog inget för oss”, säger jag.
Och känner hur min näsa börjar växa.

Tråkigt är skönt

”Jag börjar bli bättre på att ha tråkigt”, säger Conny Nimmersjö i filmen om bob hund och det är ett citat som har vuxit sig fast i mig.
Att ha tråkigt är en stor konstform. Och en svår sådan.

Det är lördag och barnen och deras mamma har åkt till mormor och morfar och det är alldeles tyst och stilla i radhuset. Eftersom jag jobbar hemifrån är jag ju egentligen van vid att ha det så, men nu råder en annan form av stillhet, som frammanats av vetskapen om att familjen inte kommer hem ikväll. I morgon ska jag åka till dem med tåg, men innan dess har jag en dag helt för mig själv.

För några år sedan blev jag alldeles panikslagen av att ha tid för mig själv. Dels för att jag saknade barnen så mycket och dels för att jag inte kunde bestämma mig för vad jag skulle göra av min lediga tid. Det skulle jobbas, fikas med vänner, shoppas, städas, sorteras papper, talas i telefon – ja, allt sådant där som var självklart förut, men som inte riktigt har hittat sin nya plats i det nya livet. Till råga på allt fick jag dåligt samvete för att jag någonstans tyckte att det var skönt att ha egen tid. Det slutade nästan alltid med att jag var ett sönderstressat vrak, utan att egentligen få någonting gjort.

Åren av föräldraskap har lärt mig att hantera saknaden. Jag kan tygla den genom att påminna mig om att vi ses i morgon. Dessa år har även lärt mig att ta den där listan över alla måsten och borden och vika en elegant papperssvala av den och skicka i väg den långt, långt bort.

Jag har också blivit bättre på att ha tråkigt.

Så jag gör ingenting av denna lördag. Jo, jag tar en cykeltur. Och så sätter jag mig och tittar på den där Bob Dylan-dokumentären som har stått och samlat damm i filmhyllan. Jag tillåter mig till och med att somna en liten stund där i soffan. Sedan ägnar jag en lång stund åt att skriva. Och så tittar jag ut genom fönstret rätt mycket. Och så skriver jag lite till.

Det är märkligt vad mycket man får gjort när man inte gör någonting.

Får Arne Jacobsen plats i det nya livet?

Vera har lämnat sitt bord, där hon stått och ritat, för att föra ytterligare en högljudd debatt med sin lillasyster. I handen håller hon fortfarande sin blå tuschpenna och när hon närmar sig köksbordet, där lillasyster sitter, råkar hon dra ett streck på en av köksstolarna.
”Oj”, säger hon och tittar oroligt på mig.
En rysning letar sig upp längs min ryggrad och jag kastar mig fram till stolen, som är av modell Sjuan, designad av Arne Jacobsen.
Ett fem centimeter blått streck lyser som eld mot den vita bakgrunden.
Ur min mun letar sig en svordom, en sådan som vi dyrt och heligt har förbundit oss att inte yttra inför våra barn.
Förlåt mig barn, men det är materialisten i mig som svär.
Det är samma person som sedan ställer sig på knä och förtvivlat gnor på stolen med trasor och olika rengöringsmedel och som sedan kastar desamma i riktning mot diskbänken.

Vera backar tillbaka och placerar sig vid sitt ritbord, varifrån hon tyst betraktar sin upprörde far.
När jag gett upp försöket att få bort strecket vänder jag mig mot henne och öppnar munnen.
”Det där var dumt gjort. Jag har ju sagt åt dig att blablablablabla….”, hör jag mig själv säga.
Det Sunda Förnuftet knackar förtvivlat Materialisten på axeln och försöker opponera sig mot detta beteende, men det är lönlöst. Materialisten har helt och hållet fått ta över. Och han är arg.

Jag och Cathrin flyttade ihop fyra månader innan Vera föddes. Graviditeten styrde varje del av våra liv, förutom just den som heter inredning. På något sätt lyckades vi nonchalera kulan på Cathrins mage vid de tillfällen då vi planerade vårt första gemensamma hem. Vi köpte hyfsat exklusiva möbler som ingen skulle komma på tanken att rekommendera till den som bygger bo för en bebis. Bland annat införskaffades ett italienskt ekbord, en bokhylla med skåpsluckor i frostat glas och en ljuskrona tillverkad av ståltråd. Föga barnvänlig, med andra ord.
Och så köpte vi sjuanstolarna.
Förmodligen tänkte vi att vi skulle kunna skaffa oss en familj och samtidigt undvika det där rustika, barnsäkra IKEA-hemmet. Vi tänkte nog att vi lyckades ganska bra.
Men med ett enkelt penndrag frontalkolliderar två världar.

Efter en stund har rynkan mellan mina ögon försvunnit och den mest akuta ilskan har lagt sig. Det Sunda Förnuftet har intalat mig att det ju enbart handlar om materia.
Samtidigt vill jag ju inte få barnen att tro att det är okej att springa omkring med tuschpennor i högsta hugg. Tusen gånger har vi instruerat dem vart de får rita, vart pennorna ska ligga, att korken måste sättas på när pennorna inte används och så vidare.
Så jag måste försöka vara konsekvent. Och myndig.
Men barnen genomskådar mig.
”Pappa inte arg mer”, säger Greta.
”Jo, pappa är faktiskt arg fortfarande”, säger jag.
”Du låter inte arg”, säger Vera.
”Nähä, och hur låter man när man är arg då?”, säger jag.
”Då låter man mer sträng”, säger Vera.
”Så du är inte arg mer. Käraste pappa”.