Fyra år av mitt liv

Jag lägger ner boken på receptionsdisken och betraktar den med intensiv blick och bankande hjärta.
”Det är jag”, säger jag till receptionisten och pekar på bokens omslag.
”Mmhm”, säger receptionisten.
Förmodligen är hon rätt van vid den här situationen. Hon måste ofta möta nervösa människor som besöker hennes receptionsdisk för att hämta det första exemplaret av sin nyutkomna bok.
Jag säger ”tack”, går ut från det fina förlagshuset och sätter mig vimmelkantig på trapporna vid Riddarfjärden och öppnar boken.

Jag börjar bläddra och känner hur jag får en klump i halsen, som är nära att öppna portarna i mina tårkanaler.

Min bok.

Här ryms texter från fyra av mitt livs viktigaste år. De år då jag träffade den stora kärleken, då vi blev med barn, flyttade ihop, födde en dotter, flyttade igen, blev med barn igen, flyttade ännu en gång och fick vår andra dotter. Fyra år då jag växte upp från en överårig tonåring till att bli en pappa, en näst intill vuxen man.
Här finns nästan hela resan.
Och nu finns den inbunden i en bok.

Min bok.

Vår bok.

För även om det står mitt namn på omslaget, så är det här ju min och Cathrins bok. Det är vår resa.

Och hade inte hon börjat prata om att jag borde göra en bok av mina texter så hade de nog fastnat i en mapp i datorn och förmodligen dukat under i en hårddiskkrasch någon gång.

Men nu finns de här i mina händer, innesluten i det omslag som Cathrin så fint har formgivit.

Plötsligt hör jag en röst bakom mig som säger ”excuse me, friend”. Det är en turistande man i min egen ålder som vill att jag ska ta en bild av honom framför Stadshuset med hans digitalkamera.
Jag tar bilden och vi börjar prata. Han berättar att han heter Josef, eller något liknande, och kommer från Slovakien. Han är i Stockholm för att något fotbollslag från hans hemstad ska spela match mot något lag från Stockholm.
Han berättar att han reser tillsammans med laget. Som sångare.
”Va?”, säger jag. ”Sjunger du för laget?”
Och så tar Josef ett steg fram, så att han står blott en meter ifrån mig. Och så börjar han sjunga.
Han har en vacker, stark röst och sjunger en sång på sitt modersmål och jag känner, i mitt redan omtöcknade tillstånd, hur det börjar klumpa sig i halsen igen.
Fasen, det är ett rikt liv jag lever, tänker jag.
Efteråt tackar jag för sången, vi skakar hand och jag önskar honom en trevlig vistelse i Stockholm. Och så skiljs vi åt.

Jag kan knappt bärga mig tills jag får berätta om det här för mina barn.

Och så tittar jag på min bok igen och känner hur glad jag är över det smått overkliga att jag faktiskt har två barn att berätta sådant här för.

Fasen, det är ett rikt liv.

Lite reklam

Det har i sommar skrivits lite om min bok, Välkommen till det nya livet, som ju släpps om några veckor. Här hittar du en artikel som Helsingborgs Dagblad har publicerat.

Och här kan du redan nu boka ett eget exemplar av boken.

På en stol i solen

Cathrin är inne i Visby och jobbar, så jag är ensam med tjejerna i stugan. Vi har en ganska bra dag tillsammans i solskenet, men det höga, intensiva tempot får mig att längta efter bara ett par minuter för mig själv.

Så när tjejerna under en stund kastar sig in i lek tar jag fram en stol, en bok och placerar mig mitt i solen.

Det är höjden av lyx.

Men lyx kommer i små doser. Och med många avbrott.

Sidan två: Vera vill ha shorts och bar överkropp, precis som jag. Nej, säger jag. Behåll klänningen på.


Sidan tre: en högljudd diskussion mellan Vera och Greta uppstår. Den handlar om huruvida siffran två följs av tre eller fyra. Jag ingriper.

Fortfarande sidan tre: ”Åh, vad skönt”, utbrister Vera när hon kommer ut på altanen, endast iförd kjol. Jag tittar upp, tar sats för att protestera, men beslutar mig för att strunta i det och istället återvända ner i min bok.


Sidan nio: Vera kommer ut på altanen igen, den här gången med Gretas likadana kjol. På huvudet. Hon är på väg att övertala lillasyster att byta om precis som hon. Jag övertalar henne att låta bli.

Sidan tio: Greta kommer springande med Veras Barbiedocka i högsta hög. Hon höjer den över huvudet och vräker den rakt ner i min öppna bok som faller till marken. Med ett högt skratt återvänder Greta till sin lek.


Sidan tolv: Vera kommer släpande på den stora korgbrickan; en sorts bricka i två våningar på ben som vi brukar använda för att transportera tallrikar och mat när vi äter i trädgården. Hon har släpat ut den från köket, nerför trappen och ut på gräsmattan.
”Pappa?”, säger hon.
”Nej”, säger jag.
Vera släpar brickan tillbaka uppför trappen.

Sidan tretton: Greta börjar gråta och ropa ”mamma, jag vill ha mamma”. Fem sekunder senare, innan jag hunnit resa mig ur stolen, springer hon och skrattar glatt.

Sidan sjutton: Vera springer fem millimeter bakom Greta och framkallar höga ljud som påminner om en kråka. Greta ser besvärad ut. ”Sluta!”, ropar jag. Vera skrattar nonchalant och ökar avståndet till sju millimeter.

Sidan arton: ”Vera skrattar på mig”, säger Greta. ”Varför då?”, frågar jag. ”Jag vill läsa”, säger Greta. I bakgrunden ser jag hur Vera jonglerar med en bok som vi lånat på Klintehamns bibliotek. Jag ber henne ge lillasyster boken.


Sidan tjugofyra: Barnen har flyttat leken in i huset och dundrar genom rummen så att det ekar över hela trädgården. Vera kommer ut på altanen. ”Vi har dödat en mygga med myggsmällan”, ropar hon.

Sedan lägger jag lyxen och boken åt sidan. Inte för att jag egentligen behöver det. Det har ju gått ganska bra. Nästan inga tårar alls. Men det är ”kass pappa”-lampan som har börjat lysa, som en följd av att jag faktiskt har låtit mig sugas in i bokens handling.

En halvtimme senare är barnen överallt. Deras ofiltrerade livsglädje har fått fritt spelrum och nu finns det inga krafter i världen som kan tygla den igen.

Medan jag med tilltagande blodsockerbrist försöker plocka fram middagen far de omkring och stökar till allt som vi just har plockat upp.

Även små doser av lyx har sitt pris.