Lite reklam V

I lördags publicerade Sydsvenskan en artikel om mig, Andreas och Ronny och våra föräldraböcker. Du kan läsa den här.

Den uppmärksamma artikelförfattaren noterar bland annat att Vera är iklädd en Broder Daniel-tröja på bokomslaget, något som hennes pappa är väldigt stolt över.

Ekorrhjulsliv

Vardagen klev rakt in i radhuset utan att knacka först. I ena stunden var det sommar och sol och sovmorgnar och sena kvällar vid gungorna och i nästa var det grått, regnigt och inrutat.

Kalendrarna åker fram och vi sitter och jämför veckoscheman och bokar in aktiviteter. Vi känner dåligt samvete för att vi inte har fixat det där med simskolan och så planerar vi in de där sakerna vi ska göra på egen hand. Min traditionella surströmming med Nisse, Cathrins tjejmiddagar, och så aktiviteter med hennes jobb och någon konsert som jag ska gå på. Och så ska vi planera och förbereda vår resa och så ska vi köpa vinteroveraller till tjejerna (innan de tar slut) och så måste vi komma ihåg att skriva in barnkalas och tandläkarbesök i almanackan så att vi inte glömmer bort dem.

Och vart ska vi få plats någonstans? När finns det tid för oss?

Livet vore mycket lättare att leva om det inte vore för den där vardagen. Men det är väl det som är utmaningen, antar jag.

Nyss var det sommar. Och ledigt. Och stressfritt.

Varför kan det inte vara sommar jämt?

En modern man

I dag är det fritt fram för tidningarna att recensera min bok. Fastän Välkommen till det nya livet funnits i handeln i flera veckor så är det först i dag som den officiellt släpps. Första recensionsdag, kallas det på förlagsspråk.

Det är lite läskigt.

Kanske finns det någon gammal bitter rockmusiker, vars skiva jag någon gång har sågat, som har blivit kulturskribent och som nu ser chansen att ge igen?

Och är det verkligen en bra bok, eller är det något som jag bara gått och fått för mig?

Min gamla arbetsplats Västerviks-Tidningen skriver i varje fall snällt om boken och kallar mig för "en modern man".

Sådant blir ju en kroniskt trött pappa smickrad av att höra.

Welcome to the radhus on the hill, Madonna

En av barnens idoler heter Anna, som är en fantastisk sångerska och dessutom god vän till familjen. Hennes skiva med duon Anna + Idde snurrar ofta i vår bil och har fått Vera, fyra-och-ett-halvt år, att lära sig texten till Magnus Lindbergs ”Ser du”, som sångerskorna storartat tolkar på skivan. Hennes pappa är mycket stolt.

Lyckan var stor när Anna under ett besök hemma hos oss sjöng just ”Ser du”, bara för Vera.

Men Vera har även andra idoler. Madonna, till exempel. Vera bläddrar andäktigt i cd-häftet till senaste skivan och vill höra ”Hung up” hur många gånger som helst.

”Kan vi inte bjuda hem Madonna?”, säger hon en dag.

Frågan är ju fullständigt logisk. Hon gillar Annas skiva och så kom Anna hem och sjöng för henne. Således borde ju Madonna också kunna komma hem till oss. Och sjunga för henne.

Madonna har konsekvent nonchalerat Sverige varje gång hon har åkt på turné under de senaste femton åren. Men det säger jag inte.

”Hon bor väldigt långt bort, så det kanske kan bli svårt”, säger jag.

”Men jag ska fråga henne”.

Kärlek

Det är klart att det känns tråkigt när det tar slut. Men så är livet ibland, det vet ju alla.
Säger tv-kändisen som har separerat från sin nästan lika tv-kände man. Tillsammans har kändisarna ett barn på ett år.

Så är livet ibland.

Tja, rent statistiskt har hon ju rätt. Småbarnslivet kan locka fram det värsta ur en relation och många, många väljer att separera.
Och lutar man sig mot statistiken kan man ju kosta på sig en axelryckning.
Så är livet ibland, det vet ju alla.

Men jag vill inte att verkligheten ska vara som statistiken. Har man barn så är man skyldig att kämpa, gråta, lida och arbeta sig igenom svåra stunder. Jag tycker att det är min jävla skyldighet som förälder att lyfta blicken från mitt eget hjärta och mina egna skor och se den situation som jag har skapat. Här finns en familj och en gemensam plats som barnet refererar till som ”hem”.

Säkert kommer tv-kändisbarnet växa upp och bli en lycklig människa. Visst, det funkar med två hem också. Det finns ju statistik över sådant också. Det vet ju alla.

Men jag vill så gärna tro på det här med Familjen att jag får det svårt att släppa hennes kommentar ur huvudet. Ser jag till mitt eget liv och mina egna barn så tycker jag att det ju är rörigt som det är. Trots att mina barns föräldrar lever tillsammans och älskar varandra. Hur rörigt skulle det inte bli om barnen dessutom skulle alternera mellan två hem?

Kanske blev hon felciterad, tv-kändisen. Eller kanske sade hon så för att värja sig för de svåra känslorna som kvällstidningsreporterns närgående frågor piskade upp. Eller så sade hon så för att urskulda sig för sig själv.

Men hon får det att låta så…. lätt.

Kanske reagerar jag så sentimentalt och sorgset på citatet för att jag och Cathrin igår firade vår fjärde bröllopsdag. Ytterligare en etappseger i ett långdistanslopp som verkligen inte är lätt på något sätt. Ett lopp med många uppförsbackar, där vi taktiskt försöker hushålla med krafterna för att orka med de riktigt tuffa sträckorna. Och där vi måste lära oss att njuta av de få utförsbackar som finns. För att tala i idrottsmetaforer.

Någonstans hörde jag att det tar ungefär 15 år att bygga upp en relation, att göra den riktigt stark. Men det är klart att det blir svårt att ha det perspektivet när man står där med ena benet i blöjbyten och det andra i karriären och när relationen får ta ett steg tillbaka.

Men det är en rätt skön sak att tänka på i de stunder det är som jobbigast. Att det faktiskt går att komma i mål om man har lite tålamod och är beredd att kämpa hårt.

Så nej, livet behöver inte alls vara så ibland.

Lite reklam IV

Nätets kanske finaste bokblogg har läst Välkommen till det nya livet. Det är förvisso sant att Petra må vara lite subjektiv i sin bedömning (hennes man är Veras gudfar), men nog verkar den väl ändå rätt bra, den där boken...?

Glöm inte bort att köpa den här.

Lite reklam III

För några veckor sedan hade jag lokaltidningen Mitt i Huddinge på besök hemma i radhuset. Vi åt hembakta bullar, viftade bort getingar och pratade lite om min bok.

På sidan 24 kan du se resultatet av besöket.

Strax utanför

Sommarfesten visar sig vara en bröllopsfest. Det är en perfekt dag på en perfekt plats för att fira en sådan högtid och vi skålar i champagne med brudparet, som i hemlighet har gift sig några dagar tidigare.

Hela vår lilla familj är på plats och flickorna är sommarfina och glada.

Men så särskilt imponerade av brudparet eller den hastigt påkomna högtidliga stämningen är varken Vera eller Greta.

De vill bada. Och gunga. Och springa barfota på gräsmattan.

Här finns rikligt med möjligheter till det, för platsen vi har hamnat på – som tillhör Cathrins arbetskamrat - är själva definitionen av ordet sommarställe. Röda hus med vita knutar, strandtomt, brygga med segelbåt, stort gräsmatta, inbäddad i vacker skog och solsken.

Så medan festen pågår står vi med näsorna mot vattnet och tittar på våra badande barn som leker i okänt vatten.

Och när det sedan blir dags för mat och flickorna har fått på sig torra kläder hamnar vi vid ett bord långt ifrån festens epicentrum. Vi väljer själva att sätta oss där; det blir liksom lite lugnare för oss när barnen kan springa fritt, resonerar vi.

Men särskilt delaktiga i festen är vi inte.

På avstånd hör vi hur människorna skrattar åt brudgummens farbror, den kände skådespelaren, som håller ett tal. Vi hör inte ett ord av vad han säger, men han talar länge och väl och med jämna mellanrum brister hela partytältet ut i skrattsalvor och applåder.

Barnen ratar den italieninspirerade buffén och dricker läsk och äter våra medhavda mutpopcorn istället. Vi viftar bort getingar och försöker få barnen att sitta still och åtminstone äta lite av maten.
Barnen är lika energiska som getingarna.
De vill fortsätta bada. Och gunga. Och springa barfota på gräsmattan.
Och vem kan klandra dem för det?

När jag sitter och tittar på festdeltagarnas ryggar kommer jag att tänka på min vän, som bara någon dag tidigare konstaterat att många blir så tråkiga när de får barn, att de inte kan tala i fullständiga meningar och att de mest verkar välja att hålla sig för sig själva.

Och jag tänker på en annan, avsevärt äldre vän, som ofta upplevt sig hamna utanför den sociala gemenskapen för att han aldrig har skaffat barn.

I det här ögonblicket kan jag förstå dem båda. Fast det är lite tvärtom.

För nu sitter vi här och önskar att vi befann oss tjugofem meter längre bort, så att vi kunde få höra den kände skådespelaren hålla sitt tal, så att vi kunde få höja våra glas i hälsning till brudparet och så att vi kunde få bli en del av gemenskapen.

Vi suger i oss så mycket vi kan av den glada stämningen, utan att kunna tillföra den så särskilt mycket.

Men hey, vi är åtminstone här.

Lite reklam II

Pappa ringde och meddelade att Välkommen till det nya livet nu var slutsåld i Västerås. Han hade köpt båda exemplaren.

Slutsåld är den även på Bokia i Farsta, eftersom Nisse köpte butikens enda exemplar i dag. Jag stod bredvid och såg lite förlägen ut. Det är en konstig känsla att se sitt eget namn i hyllan på en bokhandel.

Vad vill jag säga med detta? Inte så särskilt mycket, annat än att nu är boken verkligen ute! Så ut och köp! Eller om du inte orkar resa dig upp från datorn så kan du ju alltid beställa den här.

Nu har mästerbloggaren Hanna läst Välkommen till det nya livet. Här hittar du hennes fina ord om min bok.

Kapitel 17 ur Välkommen till det nya livet

Det drar ihop sig till boksläppardags! Välkommen till det nya livet lär nu vara på väg ut till landets boklådor. Och min pappa har redan beställt den på Internet.

Om du överväger att gå och köpa den så kommer här en liten aptitretare. Varsågod!


Medan jag balanserar dottern på ena armen försöker jag lägga i en skiva i cd-spelaren med den andra. Barnet häver med jämna mellanrum ur sig illvrål som får hela hennes lilla kropp att spänna sig i en båge, samtidigt som hon okontrollerat fäktar med armarna. Hennes sorg är total, låter det som. Det är inte lätt att vara knappt en vecka gammal och missförstådd.
Medan hon för ett ögonblick hämtar andan lyckas jag manövrera i skivan på rätt ställe och trycka på play.
Inledningsackorden till Al Greens ”Let’s stay together” rullar igång med lätta, gungande anslag. Jag tar några försiktiga danssteg i takt till musiken.
De mjuka trumpetstötarna tar kommandot, men lämnar efter några sekunder över mikrofonen till sångaren.
”Babe, let’s stay together”, sjunger han och skriken tystnar nästan omedelbart.
Min dotter låter det spända ansiktet slappna av. Hennes ögon öppnas och söker nyfiket ljudkällan.
Mitt hjärta slår en volt av lycka. Det här är mitt barn.

Jag vill så väldigt gärna tro att hon redan har förstått; att Al Greens stämma är som ett förband på ett sår. Att oceaner av tröst går att finna inom populärmusiken har ju varit en väsentlig del av min världsbild.
Men alla intryck så här långt in i hennes unga liv är nya och därmed värda en stunds uppmärksamhet. Ljudet av en spolande vattenkran besitter samma helande krafter som Al Green.

Men ändå. Hon lyssnar.

Efter några minuter - mitt i Greens ljuva falsett i ”I wish you were here” – är nyfikenheten stillad och dottern tar plats på scenen som amerikanens duettsångerska. Det hon missar i finkänslighet tar hon framgångsrikt igen i kraft. Al Greens stämma försvinner någonstans långt bort i fjärran. Mina trumhinnor värker.

Jag gör ett nytt försök och byter skiva. ”Rockin’ the surburbs” med Ben Folds hamnar i cd-spelaren.

På den finns ”Still fighting it”, en ballad som jag spelat hundratals gånger under de senaste månaderna. Den handlar om Ben Folds förhållande till sin son samt till sitt eget åldrande, och fångar en stor mängd av de tankar som har cirkulerat i min arma hjärna. Det är ju, som sagt, en del av min taffliga världsbild.
”Everybody knows it sucks to grow up, but everybody does”, förklarar Folds för sonen innan han självömkande avslutar refrängen med orden ”you’re so much like me, I’m sorry”.

Det finns en video till låten, där sångaren går omkring med sin son i famnen, filmad med skakig handkamera. Sedan spelar han piano på stranden i solnedgången, med måsar som cirklar runt sångaren.
Det är vulgärt sentimentalt på ett sätt som jag i egenskap av blivande förälder varit väldigt mottaglig för.
Nu står jag här med min dotter i famnen och det känns på något, lite högtidligt sätt som att en cirkel har slutits.

Då jag spelar "Still fighting it" för henne tystnar ytterligare ett hjärtskärande skrik.

En våg av kärlek sveper över mig och jag vill så innerligt gärna förklara för henne varför just den här sången hjälpt mig då jag försökt förstå vidden av det här med att få barn och hur bra den är.

Jag nöjer mig med att kärleksfullt, och med ännu en tår under ögonlocket, betrakta min dotter medan hon försöker fokusera ögonen på cd-spelaren. Till slut ledsnar hon och låter sina lungor och stämband uttrycka sin tristess.
Okej, vi kanske ska vänta ett tag.

Men en dag ska jag lära dig allt jag kan.